Det var dags att säga adjö till flickorna på ortopeden. Arbetsterapeuten hämtade alla hjälpmedlen som hon ställt bredvid sängen eftersom jag inte skulle hem än. Tanja hade några administrativa telefonsamtal och Sofi bjöd på sista glassen. Vid 13-tiden skulle jag få lämna mitt lilla skyffe där nätt och jämt en säng fick plats. Jag väntade, personalen väntade. Inget hände på 4 timmar. Till slut kom två stadiga killar in med en bår och bar mig ut ur byggnaden. Den ene som körde båren, föreslog att släppa mig nerför den långa rullstolsrampen. Tur för för honom, annars hade han inte kunnat diskutera med mig om allt som var så mycket bättre förr. Till och med Serier och Walt Disney tyckte han. Kunde inte säga emot eftersom jag inte läser serier. Efter en kort färd genom Kungsholmen lämpade dom mig till slut av vid Stiftelsen Stockholms Sjukhem. In i en hiss där en dam medlidsamt tittade ner på mig som om jag var på det yttersta. Genom en stor matsal där det satt flera patienter och åt middag. Sedan rakt fram och in i en öppen dörr. Grabbarna stjälpte av mig på sängen i det stora rummet som om jag var en säck potatis, dock med varsamma händer. Nu befann jag mig i slottet. Stort som ett hotellrum med besöksstolar intill ett stort fönster, gardrober och en angränsande toalett och dusch.
Även här en TV utan fjärrkontroll. Man rullade dock snabbt in en ny TV med matchande fjärrkontroll senare på kvällen. Trots att maten var betydligt bättre på ”slottet” saknade jag dock en lättöl till maten som jag alltid kunde få på KS. Skämtsamt hade jag sagt innan att man kanske rentav kunde få slottstek på söndagen. Söndagen kom och gissa vad som stod på menyn? Just det, SLOTTSTEK. Trots att sjukhusrutiner skiljer sig från dom man är vana vid hemifrån, anpassade jag mig förvånadsvärt bra. Fanns ju inte heller något större handlingsutrymme med brutet knä. Koncentrerade mig därför att klara av dom enklaste sakerna så fort som möjligt på egen hand.
Från att helt ha varit hänvisad till andras hjälp, har jag under denna vecka försökt att komma tillbaka till det mest elementära – att stå på benen. Med hjälp av olika gånghjälpmedel kan jag numera även förflytta mig kortare sträckor. I och med detta kan jag även inta måltider med andra i matsalen som ligger utanför mitt rum. Den största triumfen firade jag dock när jag kunde säga adjöss till kissflaskan och åter pinka som en karl rätt in i toaletten. Nästa steg var att även kunna utföra övriga naturbehov vilket jag lyckades med igår.
För att skippa mera skitsnack, har det gått relativt fort att komma tillbaka utan att vara alltför beroende av andra. Sista dagen inför utskrivningen la man om ortosen och trädde en ny strumpa över benet. Då passade jag på att ta några bilder på det skadade knäet. Det ser faktiskt värre ut än vad det är. Ett illa isytt blixtlås?
Men klamrrna (staples) måste ju följa snittet och anpassas efter huden. I skrivande stund sitter jag hemma vid min egen PC och väntar på sjuktransport till KS där man skall ta bort alla staples - (22 st). Lär vara enklare än en vanlig gammaldags sutur. Borttagningen känns som ett myggstick sa någon till mig. Vilket kan vara svårt att tro när man tittar på bilden ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar