Renoveringsobjekt (forts. från igår)

Men någon rivning blev det inte. Tomten såldes  med befintligt hus i befintligt skick. Det var upp till köparen att riva eller renovera. Killen som köpte huset var i 30-årsåldern  och ville ge sig i kast med att fixa huset. Han hade kanske fallit för mäklarens entusiasm  över det gamla sekelskifteshus. Sån´t säljer man ju inte varje dag. ”Arga snickaren” hade nog haft en annan uppfattning. Men snickarkillen började att gräva, riva, byta ut ett och annat. Han hade dock egen firma att sköta, varför renoveringen av huset skedde bara i etapper

Han hann dock bara klä halva huset med panel innan han gav tappt. En hel lång vinter hände ingenting. Varken rivning eller fortsatt bygge. Huset läckte som ett såll och det hängde stora istappar överallt. Kanske var den nyinstallerade värmepumpen extra effektiv.

Den nye ägaren hade inte heller några planer på att riva hela det halvfärdiga rasket utan  fortsatte  med det som påbörjats. Tråkigt dock att man ändrat entrén och vänt själva ingången 90 grader samt satt in ett fönster i stället som inte alls passade ihop med dom övriga.

Om man jämför den ursprungliga entrén (se första bilden igår) med ändringen, har man byggt bort en del av charmen med huset när man såg det framifrån. Den stora fönsterrutan passar inte in.  På södersidan har det tillkommit en stor altan

Själv hade jag väl murat upp altanen för att få mera källarutrymme. I den bortre delen tar berget  halva utrymmet och i den  andra  källardelen får bara en tvättmaskin  och varmvattenberedaren plats. 

I vilket fall är jag glad att huset bevarats även om det fått ett något annorlunda utseende. Vill jag göra en liten nostalgitripp någon gång är det bara att svänga förbi här.På 8 år  har man kommit så här långt men man vet ju aldrig vilka planer en nye eller andra ägare kommer att ha.

This ol´ house

Det här huset är från förra sekelskiftet. En gammal skräddare bodde där vilket vi kunde se från en  skylt av glas med guldbokstäver på svart botten. Den hittade vi i en skrubb när vi flyttade in i början på 50-talet. Ovisst hur länge huset varit obebott dessförinnan. Ett riktigt litet tomtebo  med skog utanför dörren.

Under de följande 50 åren hann adressen ändras 3 gånger. Skogen försvann, vatten och avlopp kom till området  och radhus byggdes runtom.

 Den stora tomten med fruktträd   och en grusgång från  nedre vägen styckades och  två villor kom att stå där. Därmed försvann  flera björkar, ett litet uthus och brunnen från vilken en hydrofor  tidigare pumpade upp brunt vatten sommartid. Kommunalt vatten fick man i början hämta med hink  från ett tappställe 300 m längre bort vid en genomfartsväg. Innan  de två villorna uppfördes framför huset såg det ut så här vintertid

Huset underhölls så gott det gick med målning, rappning och nya takpannor. Men fram till nästa sekelskiftet när det gamla paret hade dött och när huset skulle säljas, hade tidens tand gått hårt åt fastigheten. Huset stod på en slänt med en sluttande berghäll där regnvatten från den högre terrängen runnit utmed berget  och in under huset i decennier. I källarplanet kunde man ofta se regnvattnet rinna utmed berget och ner i ett avlopp som bestod av korta rör av bränd lera som ledde vattnet ut mot tomten. Förfallet började bli påtaglig. Färg som flagnade, rappning som trillade av och diverse fuktskador syntes

I detta läge hade bara tomten ett värde och huset var bara att riva. Därav rubriken till dagens inlägg som egentligen är titeln på en låt. Den  heter 34:an på svenska och låter i Per Myrbergs tappning så här

http://youtu.be/OUgiJ9dDT_Q

Även invändigt fanns en hel del att renovera. Värst åtgångna var nog avloppsrören av gjutjärn. Efter 100 år hade dom börjat att rosta och var ideligen igensatta. Så håll med om att det bara var att göra som Per Myrberg sjunger här ovan. Fortsättning följer