Det här huset är från förra sekelskiftet. En gammal skräddare bodde där vilket vi kunde se från en skylt av glas med guldbokstäver på svart botten. Den hittade vi i en skrubb när vi flyttade in i början på 50-talet. Ovisst hur länge huset varit obebott dessförinnan. Ett riktigt litet tomtebo med skog utanför dörren.
Under de följande 50 åren hann adressen ändras 3 gånger. Skogen försvann, vatten och avlopp kom till området och radhus byggdes runtom.
Den stora tomten med fruktträd och en grusgång från nedre vägen styckades och två villor kom att stå där. Därmed försvann flera björkar, ett litet uthus och brunnen från vilken en hydrofor tidigare pumpade upp brunt vatten sommartid. Kommunalt vatten fick man i början hämta med hink från ett tappställe 300 m längre bort vid en genomfartsväg. Innan de två villorna uppfördes framför huset såg det ut så här vintertid
Huset underhölls så gott det gick med målning, rappning och nya takpannor. Men fram till nästa sekelskiftet när det gamla paret hade dött och när huset skulle säljas, hade tidens tand gått hårt åt fastigheten. Huset stod på en slänt med en sluttande berghäll där regnvatten från den högre terrängen runnit utmed berget och in under huset i decennier. I källarplanet kunde man ofta se regnvattnet rinna utmed berget och ner i ett avlopp som bestod av korta rör av bränd lera som ledde vattnet ut mot tomten. Förfallet började bli påtaglig. Färg som flagnade, rappning som trillade av och diverse fuktskador syntes
I detta läge hade bara tomten ett värde och huset var bara att riva. Därav rubriken till dagens inlägg som egentligen är titeln på en låt. Den heter 34:an på svenska och låter i Per Myrbergs tappning så här
Även invändigt fanns en hel del att renovera. Värst åtgångna var nog avloppsrören av gjutjärn. Efter 100 år hade dom börjat att rosta och var ideligen igensatta. Så håll med om att det bara var att göra som Per Myrberg sjunger här ovan. Fortsättning följer
Jag gillar verkligen gamla hus (och dina bilder).
SvaraRadera