Summa sidvisningar

lördag 31 december 2011

Årskrönika 2011


Eftersom jag varit flitig bloggare i ytterligare ett år  kan jag kosta på mig en tillbakablick över det gångna året. ”The digimages chronicles”. Låter väl bra -  som en TV-serie. Men TV om några kör ju med allahanda årskrönikor, så varför inte jag. Mest för att jag ska ha ett sammandrag över det som jag tycker är mest minnesvärt för egen del. Med 360 inlägg varje år är det lätt att glömma en och annan händelse. Som häromdagen när jag kom från skogen och mötte damen med hunden. När vi pratade kantareller (inte persilja) påstod jag att det fanns svamp även sent förra året men hon upplyste mig om att det var  snö i början på december. Med bloggens hjälp kunde jag därefter snabbt konstatera att det var för två år sedan jag plockade svamp i december (inlägg 1 dec 2009) I resomén här nedan har jag valt en bild för varje månad som jag gillar mest samt  månadens  mest inspirerade  eller annorlunda text

Januari

 
Reportage om fotoindustrin och Kodaks  övergivna  fotolab. Den vandaliserade fabriken har numera rivits och efter många diskussioner  skall det komma en livsmedelsjätte  dit. Om nu sista ordet var sagd.










Februari



Reportage från Vikingarännet tillsammans med länken till förra årets begivenhet








Mars

dumpning av snömassor










April


Reportage från  Eva Darts keramikverkstad 









Maj

Reseskildring från Malta. Minnen som kom från gamla dia-bilder













Juni

bildreportage om bygget av T-banan på 50-talet. Bilder som sitter i ett gammalt fotoalbum










Juli

Iakttagelser i naturen
















Augusti

Samtal med hemlös











September

Reportage från kyrkhamnsdagen. Det var så många aktiviteter den dagen att det räckte med bilder och texter en hel vecka














Oktober

Reportage från den nyinvigda bussterminalen. Innan Viktoria och Daniel var där vid besöket i kommunen (vilket var en bröllopsgåva)











November

Ett gammalt hus rustas upp.Exteriörens förändringar under flera år











December

Bildreportage t från zoo-affären

fredag 30 december 2011

Verifierad TV-rapportering


För några dagar sedan berättade någon på TV att han har hittat höstkantareller i skogen. Det kan låta sensationellt så här års när hösten är ett minne blott och vi redan haft lite snö ett tag. På mig imponerade dock inte denna nyhet eftersom jag för 2 år sedan plockade både höst- och vanlig gul kantarell  den 1:a december vilket jag skrev då  här. Därför ville jag nu se efter om svampen klarat sig under snön och under en tids kallare period. Men den ovanligt varma perioden  den senaste tiden borde ha gjort det möjligt för svampen att klara sig under frostnätter och några dagars snö en månad längre än vid tidigare fynd. Här kommer bildbevisen från årets plock två dagar före nyår!

















Nu efter snösmältningen och regn är dom rätt vattninga och lite ledsna men går fortfarande att steka upp. Den gula kantarellen är något fastare men innehåller också mer vätska än normalt. I vilket fall kan jag se emot  en svampomelett på stekt toast i kväll

Även stormen Dagmars härjningar kunde jag iaktta när jag var ute i svampskogen. Visserligen inte lika förödande som på andra håll, men så hade vi ju inte drabbats av blåsten lika hårt. Några svaga träd föll dock  offer för stormen och böjde sig nyfiket över  motionsspåret


















Liksom på Värmdö lär det väl dröja även här innan belysningen fungerar igen i löparspåret. Som f.ö. enligt ett gammalt anslag får användas på egen risk. Vilket har accentuerats nu ytterligare. Men nu är ytterligare ett vildsint fruntimmer på väg som heter Berit så vi får väl se vad hon kommer att ställa till med. Svampen har jag bärgat i alla fall.
Tänk att kunna bekräfta två skilda nyhetssändningar på en och samma promenad!

torsdag 29 december 2011

Insändare


När vi hade fått årets väggalmanacka från kommunen blev jag både arg och besviken. Varför kan ni närmare läsa på http://digimagesfoto.blogspot.com/2011/12/public-service.html 
När jag hade lagt ut texten den 17:e december, tyckte jag att det nästan liknade en insändare och som borde kanske stå i en tidning. Så  jag gjorde något som jag aldrig tidigare försökt mig på: mejlade en  något avkortad text till vår lokala tidnings insändarspalt. Om inte annat så fick väl personalen där läsa vad jag tyckte. I förgår såg jag då till min stora förvåning att man ifört min insändare

Min blogg läses ju av bara ett fåtal  som troligen inte ens bor i samma kommun. Inlägget var därför tämligen ointressant för utomstående även om jag försökte åskådliggöra det hela med en del bilder. Därför var det desto glädjande att nu kunnat vända mig direkt till flera . Även om inte alla läser insändarspalten, så borde dock en och annan sett min text  när denna lokaltidning  har en upplaga  över 800.000  ex. Tidpunkten för iförandet av min insändare  var också väl vald några dagar före årsskiftet  då många kanske hade för avsikt att  hänga upp den nya almanackan. Hur många som kommer att göra det får jag väl inte veta p.g. av  min anonyma signatur som inte medger någon direkt respons.  Det räcker dock att jag kanske väckt en liten tanke här och var.
 Men nu på morgonen blev det en respons innan jag hann  skriva detta inlägg. Det kom från oväntat håll. En brevbärare på vårt postcenter hade uppmärksammat min insändare och ville via lokaltidningen    kontakt med mig. Eftersom Posten distribuerar almanackan fick jag dels veta att  man delar ut två olika almanackor och att de dessutom tagit slut. Vid sidan om den reklamförsedda almanackan existerar även den omtyckta som vi fått i alla år. Brevbäraren hade ett sådant exemplar  över och skulle nu på förmiddagen lägga  det i vår brevlåda. Även om jag klagat på Posten  är detta personliga initiativ hedervärd. Hur det förhåller sig  med  andra som inte fått den reklamfria almanackan återstår att se. Kanske trycker man en ny upplaga och den kommer att delas ut senare? I så fall är jag skyldig kommunen en halv ursäkt.

onsdag 28 december 2011

Det vi stoppar i oss

har vi många gånger ingen aning om det är  onyttigt eller rentav farligt. När jag fortsatte att läsa i bloggen maggan på fotosidan  (se gårdagens inlägg) fick jag lära mig att  den frysta fisken pangasius kommer från Vietnam. Ibland är jag, liksom många andra, en omedveten och naiv konsument och  tror på allt som sägs och skrivs. Vem kan motstå en så frestande bild på en fiskförpackning med fina skinn- och benfria filéer på en isbädd? Med en nyttig persiljekvist och en citronskiva för smakens skull som kronan på verket. Dessutom med livsmedelsverkets nyckelhålssymbol. Här har vi bra och nyttig mat! Har köpt den fisken nu några år, billig, riklig och god när den kommer panerad och gyllenbrun ur stekpannan.


Men så läste jag  Margareta Cortés  kommentar när hon hade tittat på fiskodlingarna i Vietnam och skrivit så här i sin blogg:

”I floden ser vi flera sådana här fiskodlingar. Där odlas pangasius, vår nya favoritfisk här i Sverige. Tyvärr så medför det att hundratusentals ton föroreningar släpps ut i Mekongfloden. Dessutom matas fisken med stora mängder antibiotika.”

Men inte importerarr vi fisken därifrån, tänkte jag. Inte heller rekommenderar väl livsmedelsverket sådan fisk?
Illa kvickt vände jag på fiskpaketet och tittade efter om det fanns uppgift om ursprungsland. Jo men visst kom den från Vietnam!! Den säljs av Lidl, Coop, Willys och ICA som alla har sin egen förpackning. ICA´ s som jag råkade ha hemma  lanseras som pangasiusmal. Är inte malen en bottenlevande fisk som livnär sig på as och liknande? Men i Vietnam har den kanske lärt sig att undvika alla dessa tusentals föroreningar  i Mekongfloden? Nu började jag bli riktig nyfiken och klickade mig runt på webben för att se vad som skrivits i ämnet. Till att börja med har livsmedelsverket friskrivit sig från  allt som har med  kemikalier och antibiotika i fisk att göra. (bara mat är fiberrik och fattig på fett är den bra) Den frågan ligger kanske hos jorbbruksverket eller hos fiskodlarna själva. Men  i Norge odlar man ju mycket lax. Så jag  letade vidare på nätet och hittade denna kommentar:
”Synes det er en utrolig naiv kommentar (for å kverulere litt...) I Norge har man jobbet lenge, flere tiår for å få med oppdrettsnæring på å fjerne antibiotika, kjemikalier og ha bærekraftig oppdrett av fisk. I tillegg setter man strenge krav til vannkvalitet.

Disse reglene er ikke like i Vietnam og man kan ikke vite hvordan oppdretten har foregått. Til tross for dette er Pangasius godkjendt som matfisk over hele verden, men en del organisasjoner jobber likevel for å prøve få produsentene med på å endre oppdretten. Vet det har vært oppe i media noen ganger at man bør være skeptisk til denne fisken (gravid eller ikke). Hvorfor det aldri har blitt noe mer ut av det vet jeg ikke... Jeg ville holdt meg unna, men du må velge selv Inspira.”
Antingen är frågan ointressant  och man bryr sig inte eller så tystas debatten. För egen del äter jag denna fisk bara en eller två gånger i månaden och har överlevt. Om det vid 75 års ålder skulle skvalpa lite kvicksiler i kistan på mig, får jag väl leva med det åren jag har kvar. Värre är det för efterföljande generationer. Mängden antibiotika oroar mig mest. Den som ges åt djuren följer väl med i näringskedjan  eller i naturens kretslopp över huvudtaget. Läkarna ska inte bara varna för  förskrivningen av antibiotika till patienter utan tänka i vidare banor. Då snackar vi inte bara om  Pangasius från Mekongdeltat utan även om odlad lax, grisar, kyckling eller om frysta grönsaker som inte heller behöver kontrolleras eller märkas enligt  TV-nyheterna häromdagen.
Med hänsyn till känsliga läsare skrev jag detta inlägg inte före jul när maten höll på att förberedas som bäst. Men kasta för den skull inte eventuella rester nu.

tisdag 27 december 2011

Posten


När jag tittade på hembyggdsföreningens utställning, fastnade jag en stund framför en monter om en gammal postanstalt som funnits i Barkaby. Man har tagit tillvara en del gamla föremål som  tidigare varit  i bruk på landets postkontor. De berättar en hel del om postens verksamheter och sysslorna på en postanstalt förr i tiden då posten var posten.

Vem minns viktsatser som användes när paket skulle skickas iväg? Plomberingstång för att försegla postsäckar med eller en specialsax  när man skulle öppna dom? För att inte tala om sigillack och stämpel.

Posten fyllde många funktioner och postfröken var nästan som en myndighetsperson som man såg upp till.
För några veckor sedan följde jag en blogg (fotosidan) där frilandsfotografen (Margareta Cortés) skrev om en resa utmed Mekongfloden genom 4 länder. Väl framme i Vietnam och huvudstaden Hu Chi Minh  visade hon en bild på postanstalten där. Även om byggnaden troligen härrör från kolonialtiden  kan detta land, som för inte så länge sedan var krigshärjad, ståta med ett pampigt postkontor varifrån jag hämtade denna interiörbild från  nätet.

Den nästan lika pampiga huvudposten i Stockholm lades ner för länge sedan och därefter alla övriga postkontor i landet. Numera finns dom  inhysta i livsmedelsaffärer, bensinstationer eller en tobaksaffär.

I denna lilla vrå av kiosken där man annars säljer tobak, godis, trisslotter och vykort, är själva postdelen inhyst. Det är nätt och jämt att ”postmästaren” kan röra sig bland alla paketförsändelser som väntar på avhämtning. De tidigare uniformerade postfröknarna har numera reducerats till en enda kassörska på Hemköp eller det  alltid tjänstvilliga biträdet i vår lilla kiosk.

Nog är det skillnad  på postpersonal från  1940-talet  i den översta bilden och nu. För att inte tala om verksamheten och servicen.

måndag 26 december 2011

Mellandagsrea


Knappt hade de sista julklapparna öppnats och knappt hade man hunnit sova några timmar, satte kommersen åter igång. Mellandagsrean startade redan på juldagens morgon. Jag hamnade på Mediamarkt.  För min del fanns varken någon julklappa att bya än mindre att inhandla något bara för att det var billigare. Jag behövde ju inget. Inget som var akut i alla fall.

Ville bara titta på en skrivare  och se om det fanns någon som kunde få plats på mitt lilla bord bredvid skärmen. En Canon i snygg, svart och blank design kunde  duga. Men  det var så fullt med folk överallt i gångarna mellan hyllorna och att haffa någon expedit och i lugn och ro diskutera alla mina önskemål om en passande skrivare var bara inte att tänka på. Det finns fortfarande lite svart bläck kvar i den gamla skrivaren  så det är ingen brådska med en ny. Ska väl först  förbruka dessa dyra droppar, vet jag.  Fram till dess hinner jag även  kolla skrivare hos kanske Elgiganten, Siba eller Expert. Utan trängel och  kanske med  kunnig personal. Kanske var det många som tänkte som jag. Det var i alla fall inte alla som lämnade stormarknaden med med en plastkasse.


Min gamla tjock-TV borde kanske bytas ut också någon gång i framtiden. Så jag hamnade  på TV-avdelningen på bottenvåningen. Där fanns förståss bara  platta apparater numera. Tunna som min  plånbok och dom största som kunde täcka hela väggen i mitt rum. Såg dock några som höll 32” som kunde passa  på min TV-bänk som står dryga metern från soffan. På en av dom större skärmarna spelades upp några färggranna fiskar  och jag kom genast att tänka på akvariefiskarna som jag  fotograferade häromdagen i zoo-affären om som jag visade i den här bloggen  före jul. Dom här på TV:n var dock inte bara tvådimensionella. Tog man på sig ett par glasögon med svarta bågar som låg  på en hylla under TV:n, fick man sitt livs TV-upplevelse. Allt som rörde sig på skärmen var 3-dimensionellt. Granna, gula fiskar som simmade rätt in i munnen på en och en strömlinjeformad haj som plötsligt gjorde en hastig vändning och ” krockade” med min näsa. Häftigt.
Väl ute igen på gatan fotograferade jag en som i alla fall inte  ryckts med av  mellandagsyran utan hon satt i lugn och ro och bläddrade igenom dagens Expressen.

söndag 25 december 2011

Nere på botten


Egentligen var det inte  fiskarna  som i första hand fångade mitt intresse. Det var själva miljön

Denna kristallklara undervattensvärld  som byggts upp  som på botten av ett korallrev. Det var lika snyggt även utan fiskar. Där fanns olika stenar, vattenväxter och föremål














(det är inte jag som syns i bildens vänsterkant) På botten i ett av akvarierna hade man placerat en naturtrogen antik kanna på vilken det till synes växte havstulpaner.



Mera makabert kanske var skelettet av ett krokodilhuvud



Varje akvarium var ”inrett” annorlunda med olika växter, småsten eller föremål. Små teaterscener om man så vill.

Framöver kommer jag att  befolka denna vattenvärld ytterligare.

lördag 24 december 2011

God Jul önskas


På självaste julafton gör jag det lite enklare för mig och lägger bara ut en  enda bild.

Betydligt jobbigare var det att fästa juldekorationerna i granen.

fredag 23 december 2011

Fina fisken


Idag ska jag dyka ner i det okända. Visserligen är motiven  under vatten men jag har inte dykt ner själv för att  fotografera. Det okända var däremot  själva fotograferingen. Något jag inte testat  tidigare där jag fick betala en hel del läropengar i form av misslyckade bilder. En lång rad av akvarier med fiskar var det nya motivområdet.

Till att börja med var det  ju alla färggranna fiskar som fångade min uppmärksamhet och som  jag villa  ta bilder på. Rätt genom glaset. Det fungerade  för det mesta. Vad jag inte tänkte på var alla reflexer  som kom från akvariets bortre glasvägg eller från sidorna. Dom såg jag bara inte för alla fiskar som simmade fram och tillbaka. Hade fullt sjå att  koncentrera mig på dom. Först hemma i datan upptäckte jag alla störande ljuspunkter  från  lokalens taklampor som  speglade sig i vattnet. Nu hade jag ändå inte kunnat undvika alla utan fick sätta igång med att retuschera  dom värskta  ”skamfläckarna”. Här ovan syns ett exempel på  före och efter.
Nästa problem var att få skärpa i bilderna. Följde jag fiskarnas rörelser, blev bakgrunden oskarp. Så det var bara till att invänta ögonblick då dom stod något så när stilla. Det hände inte ofta och därför blev en hel del bilder så här





Man skulle helt enkelt själv varit under vattnet och  haft en höghastighetskamera  som man använder vid Volvos anläggning för krocktester.  Några bilder blev det i alla fall där man kan se att det är fiskar man fångat på bild.

När jag nu hållit på med detta  blev jag rätt förvånad att jag plötsligt kom på en del namn på  akvariefiskar trots att jag aldrig själv har haft ett akvarium för tropiska fiskar. Endast  ett större glaskärl med lokala kallvattenfiskar (spiggar) och vattendjur som spindlar och baggar.. Namn  på tropiska fiskar som ”black molly”, guppy, svärdbärare eller slöjstjärt dök upp i skallen. Var hade man lärt sig detta och dessutom kom ihåg  sådant som man aldrig syssltat med?

Filmer om livet på ett korallrev har alltid fascinerat men jag tror att man med rätt utrustning kan ta lika fina bilder  i ett akvarium. Då skulle jag fixa bättre bakgrund och belysning om jag skulle få ett annat tillfälle. Nu blev det  som det blev.

onsdag 21 december 2011

Handelsträdgårdar


När jag härförleden (vilket underbart ord) tittade på en av hembyggdsföreningens montrar, kom jag att minnas mina somrar då jag jobbade  hos olika trädgårdsmästare på skollovet. I montern låg det olika gamla föremål som än idag är aktuella för villaägaren eller den som har en liten kolonilott. Planteringspinnen som täljts av en  gren eller träbit är unik.

Jag har tidigare skrivit om denna epok när  trädgårdsnäringen tillgodosåg Stockholmarna med grönsaker och blommor. Det går att läsa i olika inlägg från 2009 här och  här.  Förutom alla tidigare bilder här ytterligare två som är tagna ur serien ”den döende glasstaden”. I resterna av växthuset syns ännu borden där man drog upp plantor från frön eller sticklingar i små  krukor av lera eller papp. (numera i plast)

Värmepannan, som troligen eldades  med ved eller koks, borde egentligen också vara ett föremål att ställas ut. Får dock inte plats i en monter så jag bevarar den nu på detta sätt åt eftervärlden.

Se hur fort naturen tar över efter bara några år. Inte bara ogräs utan buskar och träd  börjar spira.

tisdag 20 december 2011

Julpyssel


Att klä en julgran, sätta upp julgardiner och övrigt julpynt är inget mot att trassla ur sladdarna till julgransbelysningen. Trots att  varje ljus klämts fast i tur och ordning på kartongen vid förra årets julgransplundring, var det  nu ett  virrvarr av sladdar som gick kors och tvärs och in i varandra. Alla lamporna lyste dock och ungarna kunde sätta igång med att pynta plastgranen. Två vuxna karlar brottades sedan med att sätta ihop cirka 10 plåtbitar till ett änglaspel. Ingen av oss hade ingenjörsexamen varför vi var rätt stolta när vi till slut hade fått ihop denna mekaniska anordning som drivs av  termikens lagar. Det blev high-five när stjärnan överst  kom på plats.
 Även en julkrubba skulle traditionsenligt  ställas fram. Inte av religiösa skäl utan snarare för  att ungarna sedan tidigare tyckte att arrangemanget liknade en exotisk ” Lillskansen”.

Därefter övergick aktiviteterna till pepparkaksbygget vid köksbordet. Socker smältes, hussegmenten limmades och fyra vuxna och fyra barnahänder såg till att huset dekorerades.

Det var var en rent svartbygge och något skönhetsråd fick inte heller lägga sig i. Var och en kunde här förverkliga sina egna dekorationsdrömmar.

När skapelsen var klar, återstod  det bara att dammsuga hela köket. Hälften av alla dekorationskulor (ca.½ mm i diameter) hade rullat ner från bordet och spritt sig över hela köksgolvet. Det var som att åka rullskridskor i köket. Innan alla silverkulor hade hamnat  på golvet passade jag på att ta en bild på dom när de låg på en tallrik.

Det blev en ganska kul bild. Trots att alla kulorna var klotrunda syns dom på bilden alla med en ring kring magen. Bara överst i bilden, där några kulor inte speglar varandra, syns klotformen. Bättre än så kan jag inte förklara detta optiska fenomen.