Summa sidvisningar

torsdag 31 mars 2011

Vik hädan


Stenen som tidigare i vinter helt hade dolts av snö har nu åter blivit synlig. Den vita mössan har naggats i kanterna så att den gröna kalufsen kommit fram. Men det går trögt med våren. Det räckte inte med att ställa om klockorna och tro att våren skulle göra sitt intåg. Det räckte inte med att blogga  för 10 dar sen – läs här -  utan våren låter helt endelt vänta på sig. Trots det gick jag runt på tomten för att hitta något som pekar åt rätt håll.

På grönsakslandet hade det  legat en stor driva framför en häck. Därför går det  sakta med snösmältningen där. Jag  kan inga besvärjelser  som  ”vik hädan” och utsträckta händer.

Skulle inte heller hjälpa när det åter fryser på under natten som syns på dessa fröhus från förra årets hässleklocka. Man fick dock sno sig att ta bilden  för efter en liten stund hade  solen ”ätit upp”  frostkristallerna.

Alldeles intill reserna av drivan fanns i alla fall lite grönt. En persilja som övervintrat under snön och som kommer att växa vidare så fort det blir lite varmare.


I rabatten intill husväggen där det  är varmare, har växtligheten kommit längre.Men där knoppar inte bara lökväxterna utan  kattens uträttade behov har också  kommit fram. Ett tulpanblad tog saker och ting i egna ”händer” och  spetsade upp  en kattlort  för att den skulle  få torka i luften. Jag får väl hjälpa till någon dag nu och rensa undan.

onsdag 30 mars 2011

Handarbete


Egentligen borde allt du gör med händerna ju kallas för handarbete. Om du nu murar tegel, travar ved, sätter potatis eller gör någon annan daglig syssla. Inte ens  att snickra eller sy går under det begreppet. Dessa ämnen kallar man för slöjd i skolan.  När jag hör ordet handarbete kommer jag alltid först att tänka på  stickning, virkning, knyppling och  olika former av textilkonst.  Något som är mig helt främmande och som  jag  aldrig skulle kunna drömma om att utföra. Det gäller nog dom flesta karlarna. Vi saknar nog denna speciella gen. Skulle aldrig  ha tålamod att  med stickor eller nål  sitta i timmar för att  sticka en tröja eller ett par vantar. För att inte tala om att virka små söta dukar  att lägga på en byrå eller under en blomvas. Eller knyppla gracila spetsvävnader för att sys på olika  kvinnliga plagg. Men  vem vet vad modeskaparna har för trender i beredskap? Rätt som det är  ska väl  kalsongrna prydas med spets både upp och nertill eller rentav kring det allra heligaste.
Ganska nyligen fick jag ett gratulationskort  som såg ut så här

Med varken text eller bild utanpå  utan något som såg ut att vara ett handarbete. Något så ovanligt som knypplad spets. Kan ni se vad det föreställer?




            
När  man vänder kortet rätt ser man  tydligare vad det hela föreställer. Även allt pappersarbete och klippen är gjorda för hand. Äkta certifierat handarbete ända från Slovenien.

Hur många knypplerskor kan det finnas i Sverige. En som dock är berömd är Vermeers målning som bär just titeln "Knypplerskan".

tisdag 29 mars 2011

Cykeltur på den napolitanska landsbygden II


När jag kom till en liten by passade jag på att fylla på vätskeförrådet och köpte en läsk för  några  mynt jag hade löst i fickan. En bit utanför det lilla samhället upptäckte jag  några romerska lämningar.

Man kände historiens vingslag när man såg resterna av dessa en gång så storslagna byggnadsverk. Jag visste ju  inte var jag befann mig och än mindre något om dessa historiska monument. Som den övriga landsbygden var även detta område övergivet. Troligen ingen  större historisk anknytning eftersom allt var övervuxet och vanvårdat. Inga turister som strosade omkring bland ruinerna.

Bland gräs och snår stod denna sten  med en inhuggen inskription som jag tolkade till:

DOMINON FLAVIOVAL RIO SERVERO NOBLISSIA CAES ----  COLON ....

Jag är  dock ingen latinare och kan inte heller italienska. Googles översättningsstjänst hade ledigt idag men när jag  slog upp det första ordet hittade jag en liknande inskirption:

Indulgentissimo / d(omono) n(ostro) Flavio Val(erio)/ Constantio/ noblissimo
Caes(ari) Valerius/ Concordius /v(ir)p(erfectissimus) duxdevtus numini/
maiestati que eorum
Flera av orden återkommer och från den tyska översättningen  forstod jag att detta var en hyllning till  kejsar  Valerius Concordius. Mer än så tänker jag dock inte fördjupa mig i  längden av romerska kejsare.  Då var andra lämningar i närheten intressantare
Dessa två välbehållna  torn stod  en bit ifrån vägen och liknade ett par brofästen. Men liksom  inskriptionen  jag såg tidigare sa mig dessa byggnadselement ingenting. Ett slags tekniks konstruktion?
Än märkligare var denna sfinx som vilade framför tornen. Denna klart egyptiskt inspirerade skulptur  ska väl vakta en ingång. Se hur elegant hon ringlar svansen över ändan. Någon gång snubblar jag kanske över  vad denna mystiska sfinx hade för funktion.  Det var dags att trampa hemåt och min inre kompass  ledde mig åt det hållet där havet borde ligga.
När jag  åter kom till civiliserade trakter och en större turistort med allehanda krimskrams utmed rännstenen var det inte långt kvar till semesterbungalown 
   

måndag 28 mars 2011

Cykeltur på den napolitanska landsbygden I

 

Den här lilla barncykeln hyrde jag för en dag. När jag skruvat upp sadeln i dess högsta läge, trampade jag iväg utan karta och kompass och  med kameraväskan i korgen framför styret.

Jag stannade upp vid en ödegård. I vilket fall verkade allt vara ödsligt och övergivet. Det var mitt på dagen när det var som varmast och  helt tyst. Raden av pinjeträden  avtecknade sig som en italiensk nationalsymbot mot himlen. Mellan träden  stod ett trekantigt hus.

En bastant byggnad av  sten med en  trappa utan räcke. Trots att den  var fäst intill väggen tycktes den  liksom sväva fritt.
Landsbygden  visade sig dock inte vara helt avfolkat när jag stötte på en fåraherde med sin flock

Som så på många ställen stöter man på halvfärdiga hus. Bygget avstannar på andra våningen när pengarna tryter. Här kunde den dock tjänstgöra som vind där man kunde hänga upp tvätt på tork
Längre fram, när jag  kom mot kusten igen, låg en å i min väg. Det enda som korsade den var ett stort nät som spänts över ån för fiskefångst.  Jag följde ån en bit tills jag kom fram där den mynnade i havet.

Jag var vid vägs ände och fick vända inåt landet igen


söndag 27 mars 2011

isgrottan

När jag ändå var i närheten ville jag även kolla ”isgrottan”. Det där frysta vattenfallet som jag skrev om den 8:e mars. Nu när det hade töat i flera dagar men frysit på under natten, trodde jag att det kanske bildats fler istappar. Kanske fanns det en chans att få  lite bättre bilder än förra gången. Egentligen är det ingen riktig grotta utan bara en klippvägg som buktar lite inåt. Det gör att man  kan klättra in bakom istapparna vissa år om det inte är för halt eller blött.

Vårvärmen hade dock gått åt hårt åt  isen. Mer än vad som bildades under nätterna  varför hela sceneriet hade krymt.  Det här lilla stenbrottet ligger  nästan alltid  i skugga och det är svårt att fånga lystern i isen om solen inte ligger på.

Bilderna blev  därför  även denna gång grå och platta. Liksom snön har även isen här blivit smutsig  och hade även med solens hjälp inte blivit helt glasklar.


Under istapparna hade det i alla fall bildats några små stalagmiter

lördag 26 mars 2011

sprickfärdig

Gjorde en sväng neråt Mälaren för att se hur det låg till med isen där. Nog låg den allt kvar trots senaste tidens blidväder.

Det mesta av snön hade smält i vårsolen men åter frysit till under dom kalla nätterna. Närmast stranden var isen porös och här och var fanns små vattenpölar.

Is och snö gnistrade som diamanter i motljuset. Det var dock vanskligt att beträda isen trots att den såg ut att vara tjock och kunna bära. En bit utanför fanns en råk. Jag höll mig därför kvar på landbacken för säkerhets skull.
På vissa ställen såg det ut som om isen skulle till att spricka. Men det var bara nattfrosten som hade garnerat vattenytan och mönstren låg kvar i skuggan
Under isen rörde sig dock vattnet. Jag tog en liten videosekvens. Men stäng av ljudet. Det kom  från den hårda blåsten som svepte fram över isvidden rätt in i kamerans mikrofon. Har inte lyckats med att eliminera oväsendet.

fredag 25 mars 2011

krulliga grena

När grannen  höll på att klippa äppelträdet på andra sidan häcken, kom jag på att  även jag borde ansa några träd och buskar. Många grenar  på trollhasseln hade vuxit neråt och skymt blommorna i den runda rabatten kring busken.. Här skulle det bli ljus och luft som  August Strindberg sa i ” Esplanadsystemet”.

                                 
Den 20-åriga gamla katten tyckte  att det fortfarande var spännande att följa mina förehavanden när jag travade upp en nätt liten hög med krulliga grenar.
I stället för att köra bort dom till tippen eller mosa dom i kompostkvarnen, lämnade jag  allt till floristerna.
Dom blev lika glada som vinnarna i Postkodmiljonären och en visar här stolt upp en liten gren för dom andra floristerna. Resten av klippet ligger nedanför på en lastpall.

Medan blomsterflickorna  tittar på kompisen som håller upp kvisten, håller en på att plocka ihop några tulpaner. Det blev en vacker vårbukett som jag fick som tack för ”besväret”. När frugan kommer tillbaka i kväll från semesterresan, blir hon nog aningen misstänksam varför jag ställt en vas med blommor på bordet. Ska jag säga ”välkommen hem” eller säga sanningen att jag träffat fyra söta flickor? Troligen både och

torsdag 24 mars 2011

Greppet

För en månad sedan kunde man läsa i lokaltidningen att en man fått nog av en 16-årings mopedåkande på skolområdet. Han tog helt sonika tag i grabbens arm och drog iväg med honom till rektorn. Mopedistens okynnesåkande kunde kanske ha beivrats på ett mindre bryskt sätt.Men en 16-åring borde nog kunna tåla ett hårt grepp om armen utan att för den skull få men för livet eller få sin självkänsla knäckt. Själv tog jag ingen skada trots att man blev tagen i örat både hemma och i skolan, fick en och annan örfil och stryk av äldre skolbarn. Man lärde sig veta hut och vad som var rätt och fel på ett handgripligt sätt så att säga. Därmed inte sagt att jag förordar barnaga. Men ovanstående händelse betraktades vara värre än så. Mannen blev åtalad misstänkt för misshandel och dömdes i tingsrätten  på 40 dagsböter. Grabben yrkade dessutom på ett skadestånd på 8000:- kronor. (vilket han dock inte fick). Redan själva skadeståndskravet kan ju få en att fundera. Hur mäter man hårdheten i greppet och ”kränkningen” i reda pengar?
Inte undra på att folk drar sig för att ingripa när det är bråk ute på sta´n, sker olika våldshandlingar eller en stöld. Man törs inte ens försvara sig  med risk för att själv bli åtalad. Ändå snackar man om civilkurage!
Ska sådana här  små incidenter behöva belasta vårt rättsväsen? Kunde det hela inte tacklats på ett enklare sätt?  Hade rektorn ingen roll i det hela? Han och lärarna ska ju  ”fostra” ungdomarna. Förr i tiden  tänkte man sig noga för så att man inte  fick en  anmärkning  under uppförande i betyget. Och hade det funnits mopeder på den tiden  och ett förbud mot  mopedåkande på skolområdet hade man nog respekterat detta.
Så frågan är: Ska man hålla ett fast grepp om saker och ting eller håller vi på att förlora greppet?

Anm. Bilden har inget samband med detta inlägg

onsdag 23 mars 2011

ibland funderar man

För en vecka sedan skrev jag om den smutsiga snön och avslutade inlägget med att nämna att Stockholms Stads gatunämnd ansökt om dispens att få tippa snömassor i Mälaren. I går hörde jag på TV-nyheterna att man nu har bifallit denna begäran. Just när jag skulle leta på webben från vilken kaj man brukar tippa snön, fick jag syn på mitt inlägg allra överst:
I vanliga fall brukar jag inte skänka en sådan fråga någon större uppmärksamhet. Kanske  bara ägna den en förflugen tanke med en axelryckning. Men nu trängde sig  detta åter på. Jag  undrade förståss över  hur man tidigare resonerade när man förbjöd tippning vid t.ex. Norr Mälarstrand. Naturvårdsverket och andra miljömyndigheter hade väl tagit prover och konstaterat att denna verksamhet borde upphöra med hänsyn till vattnets kvalitet i Mälaren och miljön i övrigt. Man vill ju gärna uppvisa Mälarvattnets förträffliga kvalitet för utländska besökare och ståta med att man kan fånga lax  utmed Vasabron. Därför höjer man ju lite på ögonbrynen  efter denna kovändning. Har det blivit så mycket mindre gummi- och asfaltpartiklar i snön efter dubbförbudet på Hornsgatan? Har vägtullarna reducerat bilism  så drastiskt i innersta´n ? Alla dessa funderingar överlåter jag gärna till samhällskritiska programmakare. Som alltid är det även här en fråga om pengar och makt som bör granskas. Kritiken mot den undermåliga snöröjningen kan bara mötas genom dyr bortforsling av snömassor eller billigare tippning i Mälaren. Tuffa avväganden för dom i Stadshuset. Frågan är bara  om besluten  gått rätt till och varit förståndiga.

tisdag 22 mars 2011

C-vitaminer

Man fick sig ipräntat att  kroppen behöver C-vitaminer så  här års och att man därför bör äta bl.a. apelsiner. Så därför serverar jag härmed en massa av dessa frukter  i form av olika papperscollager. De kom till när jag  hittade en del matannonser och reklambilder med apelsiner vilka  kanske just  var en uppmaning att  tänka på vitamintillskottet.
Bilden här nedan döpte jag till ”valley of the oranges”.
Av ren nyfikenhet gick jag ut på nätet för att se om det fanns någon likadan titel. Då hittade jag först ett annat konstverk  av en artist, Diane Nevitt,  som också kallar sitt verk för ”valley of the oranges”, Sóller.Men jag ser varken apelsiner eller någon dal i hennes bild.Ser du?

När jag ändå hade namnet uppe på webben tittade jag på en annan  Google-rubrik  längre ner och fann då att det fanns en dal på Mallorca som också  heter valley of the oranges. Denna dal ligger i närheten av Port Soller, vilket förklarar ordet efter konstverkets namn. Tänk vad allt man kan lära sig på nätet med bara några klick  och vilken nytta man kommer att ha med all denna kunskap! Jag som aldrig varit på Mallis och inte heller lär  komma dit för att njuta av lukten av  apelsinblom  eller frukterna i denna dal.

Nu resterande 2 bilder som jag döpt till ”vårtrött” resp. ”tillyxat”
                                              vårtrött trots alla apelsiner
                                                                              tillyxat

måndag 21 mars 2011

Söndag den 20:e mars 2011 kl. 11.32


Inte vilken dag som helst. Det var den dagen som termometern klättrade över 20 graders strecket i solskenet på altanen vid denna tidpunkt. Det var då jag även passade på att ta mitt första glas öl ute på den hemsnickrade bänken intill husväggen.

För att ölet inte skulle hinna bli ljummet, ställde jag glaset  i den kvarvarande snödrivan framför mig. F-ö. samma glas som jag  köpte 2 st för en guldtia hos Myrorna. Kan du läsa här .Jag är inte den som dricker en sejdel öl i ett svep. Här skulle jag  minsann bara sitta i vårsolen och njuta  och ta en klunk då och då.  Under tiden tittade jag  på snön där kristallerna gnistrade i solen . Passade på att ta en bild på snön kring ett nerbäddat löv.

I datan tog jag senare ut ett par bilder från denna med  enstaka detaljer

söndag 20 mars 2011

Capri



Vi lämnar Neapel och den bastanta fästningen bakom oss och styr färden rätt över Neapelbukten till ön Capri

Efter 1½ timmes båtresa  är vi framme och stävar in mot hamnen där färjan la till vid piren

Där trängdes redan många andra båtar som troligen var avsedda för fiske eller transport till fastlandet. Hur  mycket jag än älskar småbåtshamnar, ”piskade” guiden oss vidare upp mot högre höjder. Capri är en liten klippö varifrån man har en magnifik utsikt.

Via slingrande serpentiner når man toppen.


För svenska besökare är  Axel Munthes villa San Michele av visst intresse. Speciellt om man läst boken innan. En vacker villa med vita pelare och arkader. Prunkande trädgård och grandios utsikt. Ett ställe där man kunde tänka sig att bo.  Hittar tyvärr inte bilderna från och kring villan men allt finns ju att se på webben och då  i betydligt bättre kvalitet. Någon utflykt till den berömda ”blå grottan” hann vi inte heller med och  låten ”det var på Capri vi mötte varandra” ska jag förskona er ifrån. Var dessutom inte aktuell då med fru och barn.