Kvarnen

I mitten på 50-talet fanns ett antal hus utmed järnvägen och kring själva stationsbyggnaden. Det var först under byggbommen på 60-talet som det växte fram  en liten kärna som idag har blivit ett riktigt förortscentrum. Ursprungligen  präglades området av jordbruk med gårdar och slott. Till viss del  finns jordbruket kvar. Mindre arealer mellan villaområdena där man odlar säd eller foder. Det som länge varit ett landmärke  för denna bondekultur var en ståtlig kvarn som stod på en kulle. Den har alltid varit en symbol för orten. Man firar då som nu alltid valborg och midsommar uppe på kvarnbacken. Vi kom att bo mittemot denna backe med utsikt  mot kvarnen från balkongen. En vinter var backen speciellt skrudad i vinterdräkt.

 Till invånarnas stora sorg brann denna kvarn dock ner en gång på 70-talet. Kommunen bestämde då att bygga upp kvarnen igen. Vilket inte var det allra enklaste då  det saknades ritningar och kunniga timmermän. Inte heller kunde man köpa virket på närmaste brädgård. Några duktiga snickare fick ta sig an uppgiften när de hade  hittat en del bilder. Sent omsider stod  en ny kvar åter på backen.

Kvarnen som symbol hade funnits länge. Jag hittade denna tallrik med kvarnen för ett tag sedan  bland hembyggdföreningens utställningsobjekt. När man hade lagt ner mycken möda och pengar med den nya kvarnen var det desto sorgligare att den brann ner en gång till. Nu hade man visserligen lärt sig  gammal förlorad  timmermanskunskap, men att bygga upp kvarnen en andra gång blev det inte tal om. Jo, elever på gymnasiet byggde en skalenlig kvarn i mindre format. Det fick jag se i årets almanacka där man kunde se ett foto av Anita Eriksson.

Jag har själv aldrig sett denna miniatyrkvarn och när jag gav mig ut bland byggnaderna vid gymnasiet för att ta en egen bild, kunde jag inte finna den. Troligen har man flyttat den i samband med byggarbeten däromkring eller att några vandaler varit framme.