Det ser mörkt ut

Nu när mörkret sänker sig tidigt så här i november, är det rimligt att även  visa några mörka bilder. Tog dom en sen eftermiddag  och riktade kameran mot solen som höll på att försvinna bakom träden.

I möjligaste mån försökte jag undvika att få solens reflexer i bilden även om det kan vara effektfullt. Det lyckades jag även med men bilden blev ack så mörk. Automatiken i kameran  var denna dag på ett dystert humör.

Säkerligen hade jag kunnat få kameran på ett ljusare humör bara jag hade lärt mig alla olika inställningarna. Det finns en mängd olika pyttesmå, kryptiska symboler på inställningsratten där inte allas funktion är  uppenbara.

För att dekryptera  en del av dessa symboler finns nyckeln på en CD som innehåller en bruksanvisning till kameran. Det är dock fel på min DVD-spelare som hela tiden  stänger av datan så fort jag vill titta på en skiva. Men någon gång ska jag nog knäcka koderna

Liten – större – störst

Men ändå pytteliten. Det är inte ofta  man syns på bild. Vem vill ha kort på en gammal gubbe?  När man knappt tittar på sig själv i spegeln längre finns väl ingen anledning heller att ta  ett foto på sig själv.  Men det gjorde jag när jag var ute och gick och tittade på gubbarna som asfalterade en bit längre bort  på en industritomt. En bit därifrån utmed gatan  hade man ställt flera släp som innehöll mjuk asfaltmassa. Inte runda tankar men väl täckta med blank och välvd plåt. När jag passerade ett av dom parkerade  släpem, såg jag mig själv som en märklig spegelbild. Trots att metallen var dammig och nerstänkt. Men det var som att gå omkring i lustiga huset på Grönan.

Förutom min avatar  med ölglaset, kan  jag väl bjuda på  dessa bilder. Några fler finns inte  ifall man inte går tillbaka så där 40 år i tiden när jag var  ute med ungarna när dom var små.

(en gammal dia-bild som skräpat länge nog på hårddisken men som jag kan fläta in nu)

Skolan som försvann

Här vid vägs ände finns ingenting. Bara en vändplan. Den som förirrat sig hit får snällt vända tillbaka utan att ha sett någonting. Ingen bebyggelse. Längre. Så förkunnar en liten skylt som skymtar mitt i bilden. En  liten notis om tidigare bebyggelse. En liknande skylt står  på andra sidan skogsdungen  där  det berättas om en gammal vikingaby som jag skrev om  tidigare. Det som dock funnits på den här platsen var betydligt senare. Senare hälften av 1800-talet. Skulle det verkligen inte finnas kvar ett enda spår från den tiden? Arkeologen inom mig vaknade och jag började titta mig omkring.

I en bergskreva intill  stigen hittade jag flera suckulenter som tappert  klängde sig fast i den sparsamma myllan. En överlevare från den tiden  då  det fanns bebyggelse här. Taklök och liknande växer inte ute i skogen. Det vittnade även en del nässlor om som också alltid följer i människors fotspår. Det mest påtagliga var dock en kvarvarande jordkällare

Ett rejält bygge.  Stora bitar av huggen granit som travats på varandra men även  skickligt formats till ett valv inne i källaren. Sådana  källare byggs inte längre men jag skulle inte ha något emot att ha en sådan på min tomt.

Trots att denna bastanta jordkällare står kvar från den tiden finns inga rester kvar från bebyggelsen runtom. En sådan källare  vittnar ju om ett större hushåll eller flera. Men det fanns inte  någon husgrund att upptäcka. Inte ens från  skolan som nämns på skylten och som lär ha stått här  för cirka 100 år sedan. Vart har allt tagit vägen? Ett hundratal barn bodde här omkring. Men  nu finns  det bara villaområden och småindustrier längre bort.

Utan upplysningarna på skylten  skulle  jag aldrig kunnat ana  att det funnits en liten by här. Inte heller  vetat att många av barnen fått gå flera  km bort till Lövsta som jag skriv om här  och efterföljande. I ur och skur den genaste vägen genom skogen. Härmed fick jag även svar på  varför  man byggde en så fin skola på en så avlägsen plats som Lövsta  och varifrån alla barnen kom.

Den kala kullen

Ytterligare ½ år senare efter att ha berättat om den vidare exploateringen av en naturskön kulle, -klicka här-  gick jag  förra veckan förbi den utmed en stig nedanför. Vid ett ställe har hela skogen röjts och högst uppe på  den kala kullen av grus och sten  höll man på att montera vägräcken.

Längre bort, där man lämnat kvar några träd, var skogsskövlingen och förändringen av topografin  inte mindre för det. I bakgrunden reste sig  en hel bergskedja av stenkross och jord.

Jag  kravlade mig uppför den branta slänten  över sprängsten och kvarlämnat  ris tills jag kom upp till toppen.

Gammelskogen  och berget som jag  en gång  kände så väl, gick ju inte längre att känna igen. Gick inte ens att orientera sig  i landskapet längre när  alla kännemärken var borta. Men till höger om högarna  upptäckte jag en liten bit av  den runda kullen som  fortfarande är den högsta punkten i landskapet. Halva kullen hade sprängts bort men från den kvarvarande  halvan hade man fortfarande  vida vyer över landskapet nedanför. Numer dock med glesare skog.

då och nu

Hösten adjö

När termometern börjar krypa under nollstrecket, kan det vara dags att säga adjö till hösten. När det är varken höst längre men inte heller vinter. Ett slags ingenmansland fast i tiden. Hittar inget bra ord för tiden  som infaller mellan de sista gula löven och  den första snön. De sista gula löven har jag fotograferat nu

Och i trädgården är det krullhasseln som är sist ut med att fälla sina blad.

    

Hej då hösten och bon jour tristesse  (Francoise Sagan)

Kyrkan mitt i byn

Gäller tydligen fortfarande vilket bekräftades när man uppförde den nya kyrkan  vid torget mitt i centrum. En stor dominerande byggnad som varken liknar en kyrka eller en lada. Inte heller är jag speciellt förtjust i interiören. Jag är knappast en flitig  kyrkobesökare och i dom få fallen jag tittat in i kyrkor vid resor o.dyl.  är det i regel äldre sådana. Som här  i Valetta t.ex..(tycks inte fungera trots OK) Inte för att lyssna till någon predika  utan mest för interiörens skull och det museala över det hela. Byggernr man däremot en  ny kyrka,  förväntar man sig något betydligt modernare än  La Sagrada Familia  eller domen i Köln. Men vår nya kyrka  erbjuder inte direkt något som får en att tappa andan av häpnad.

Under tiden jag gick runt i detta  rum med nakna kala väggar och högt i tak  infann sig ingen trivselkänsla. Inget varmt och ombonat. Inget estetiskt tilltalande. Mest störande uppfattade jag  den långa raden av stora högtalarlådor som hängde framför  bänkarna som ställts upp på  snedden i lokalen. Tanken gick genast till stendöva pensionärer.  Med dagens surroundteknik och ljud i HD eller HIFI eller vad det nu heter, borde man ha kunnat få en bättre  akustik som man tydligen missade vid bygget. I stället för en altartavla har man placerat en inramad tavla med orgelpipor.

Denna ”tavla” såg ganska modern ut i jämförelse med gamla kyrkors utsmyckade  orgelpipor. Till vänster om den satt  knapparna som reglerar  luftflödet till dom olika piporna. Alla med namn som går att  datera till muskikinstrument  från 1400-talet  eller äldre. Vem har hört ljudet av en  riktig skalmeja  någon gång?

Jag behagade dock skoja lite med organisten och la in en extra knapp. Kan ni upptäcka den? Undrar vad organisten tänker om mitt lilla tilltag?

Körsbär i november?

På träden utmed gångstråket  i centrum är det fullt med frukter nu. Det som jag tidigare trodde var skatbon, var i en del fall mistel. I flera träd hade denna parasit slagit sig ner och nu syntes även frukterna. Små vita bär som lär vara giftiga. Såg dom inte för ett par år sedan när jag bloggade om  mistlar här  då det var  några månader för sent.

Misteln satt ganska högt uppe i kronan och  jag fick zooma in den för att det skulle synas något över huvud taget. Helst hade jag velat ta en makrobild. Redan nu fick jag kliva ut i rabatten under trädet för att få rätt vinkel. Hur hade det sett ut om jag dessutom kommit släpandes med en stege för att ta en bild på några bär?

Längst ner till höger i denna bild syns några andra bär. Det är trädets egna bär. Liksom villfarelsen att mistlar var skatbon, trodde jag i början också att dessa bär var japanska körsbär. Inte förrän vår granne upplyste mig om att det är en rosenapel som hon hade utanför staketet. Nu upptäckte jag dom även utanför affären i centrum. Till skillnad från mistelfröna  hängde ”äpplena”  i stora klasar längre ner på grenarna och var mycket lättare att fotografera.

Visst är dom förbryllande lik stora, halvmogna bigaråer?

Fontäner i motljus

Man kan se den ute från vägen. Mellan byggnaderna  skymtar man  vattenpelaren som sprutar sina kaskader  högre än husen omkring. Det har alltid varit lockande att titta närmare på fontänen , men man hade inte tillträde till området. Förrän nu när lunchrestaurangen ”Sjökanten” hade öppet för allmänheten. Förutom den höga fontänen  såg jag nu även en mindre som inte  kunnat ses från vägen.

Som en vattenspridare  på  den egna gräsmattan under  torra somrar, fast aningen större. En bit därifrån  sprutade den höga fontänen. Vattnet  föll symetriskt  och bildade en nästan spöklik ridå  i motljuset. I dom mörkare partierna kunde man skönja en balettdansös (med lite fantasi)

Dammarna  inramades av allehanda vattenväxter och utlagda stenar. Allt detta  måste jag bara titta på igen en annan årstid. När växligheten frodas, när det syns en regnbåge i vattenridån och  karparna syns tydligare under ytan

Till sist en bild på hela parken  med dammar, fontäner och allt runtom i motljuset av en blek novembersol.

Så här skulle jag vilja att det blir vid  dammarna som kommunen anlägger nu. Har  en enskild firma råd, borde väl även kommunen kunna erbjuda  dess flanörer en liten vilsam oas .

Sjökanten

Igår upptäckte jag ett nytt ställe som säkerligen funnits i över 30 år. Jag har visserligen känt till platsen men inte vetat vad stället heter. Det ligger inom ett inhägnat område till en industrifastighet dit man tidigare aldrig kom. Namnet är något förledande eftersom det inte finns någon sjö där. Däremot en anlagd damm intill  en restaurang  med namnet ”Sjökanten”.  Ursprungligen  byggdes fabriken av ASEA-HAFO där man bl.a. även  tillverkade elektroniken till pacemakern som tillverkades på företaget där jag jobbade  på den tiden. Det var dock  inte dessa komponenter jag köpte  och  hade således ingen kontakt med ASEA-HAFO. Däremot sökte jag jobb som inköpare där en gång eftersom  fabriken låg på gångavstånd hemifrån. Andra företag tog sedan över fabrikslokalerna och därmed även lunchrestaurangen för personalen. Den är belägen på baksidan av fabriksbyggnaderna där man skapat en trevlig parkanläggning. Sedan ett par år tillbaka är restaurangen även öppen för allmänheten. ”Sjökanten”  alltså. Från ett konstgjort litet vattenfall forsar  vattnet  vitskummande över  runda stenar ner i en damm .

När jag gick ut på en liten brygga för att ta bilden plaskade det till i vattnet runtom. Stora karpar simmade omkring i dammen och  snappade efter luft med sina stora pussläppar.

Det där med luft och pussmunnar är bara  bildligt  talat. Mitt i dammen låg en  liten  konstgjord ö i form av en helikopterplatta. Dit ledde en  svängd träbro vilket bidrog till den idylliska bilden av hela parkanläggningen. 

Fler bilder  (och mindre text) följer i morgon

Lyx i ladan

Den stora dörren på  ladans långsida var öppen. Inte bara den på gaveln varifrån jag tittat in i ladan tidigare en gång. Nu fanns chansen att  kika in från ett annat håll.

Det fanns dock inte mycket att se. Bara en traktor som avtecknade sig som en silhuett mot öppningen på gaveln. Däremot var det mera spännande med den glesa beklädnaden  högre upp mot taknocken.

Men det var något som fattades. Lite glamour och lyx skulle väl passa  i denna trista miljö. Så jag gick och hämtade några  lampor från bilderna jag tog i lampaffären och satte upp dom i  ladans tak.

Den dyraste sorten som jag inte kunde ha hemma där det  inte var tillräckligt högt i tak. I ladan  skulle dom kanske komma bättre till sin rätt

Testade även med en annan  skapelse i glas och glitter  och la även in en modedocka för att understryka  den glamourösa touchen i ladan. Visst blev det lite surrealistiskt?