Som barn får man lära sig att en del nässlor bränns och ger utslag. Antingen muntligen eller den hårda vägen. Däremot hade ingen berättat för mig så sent som 50-talet att jättebjörnlokan är dubbelt så farlig att komma i kontakt med. Biologifröken lotsade en gång ut hela klassen på en exkursion där vi fick titta på en helt skog med jättebjörnlokor som växte på en ödetomt i ett villaområde. Riktiga praktexemplar på 2 meter. Det vi emellertid fick veta var att den är en flockblommig växt och att det finns olika arter. Trots att man senare fick höra att jättebjörnlokans saft kan ge upphov till elakartad hudirritation och sveda vid beröring, har jag trots detta alltid beundrat denna ståtliga växt. Som rabarber t.ex.
Dessa hittade jag i utkanten av ett villaområde där dom funnits i flera år bland trädgårdsavfall som villaägarna från andra sidan gångvägen slängt dit. Den riksomfattande krigsförklaringen mot jättebjörnlokorna har tydligen inte kunnat utrota dessa få plantor.
Kanske värnar villaägarna här om vår floras artrikedom och instruerar barnen istället att iaktta försiktighet när de vistas i närheten av denna växt. De pratar nog inte om att saven innehålller furanokumariner och att dessa genom fotosensibilisering kan ge upphov till svårartade hudirritationer som kan vara kvar i flera veckor. Man kanske berättar om att det svider tusen gånger värre än brännässlor eller brännmaneter och uppmanar barnen att tvätta av saften och undvika få solljus på huden om man fått saften på sig.
Dom här lokorna var bara metern höga men rätt kraftiga. Fick väl rejält med näring av allt avskräde runtom
Kunde förståss inte låta bli att ta en närbild på blommorna som består av flera klasar i ”flocken”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar