Äppelköket
Trots att gumman har nu varit pensionär i drygt tio år, höll hon fortfarande kontakt med några av arbetskamraterna som jobbade kvar på det stora vitvaruföretaget. Det blev mest per telefon eftersom hon sedan pensionen flyttat in i den gamla, men upprustade släktgården i utkanten av staden. Även om hon var vital för åldern och utan besvär skulle kunna hälsa på jobbarkompisarna, var det ytterst sällan hon hade ärenden in till sta´n.
När hon nu vid ett sådant tillfälle besökte den gamla arbetsplatsen, där ingenting längre var sig likt, var det fotografen Harry från reklamavdelningen som kom fram till fikabordet för att prata med henne. Hon mindes honom som en pojkspoling när han som nyanställd skulle fotografera alla anställda för företagets ID- och passerkort. Han hade stått länge i dörröppningen och tittat mot bordet där gumman satt med kompisarna. När hon emellanåt sneglade bort mot dörren och Harry fortfarande stod kvar där, kände hon sig iakttagen. Det var då Harry kom fram till bordet.
”Hej”, hälsade hon. ”Ta ett äpple. Egen skörd. Garanterat giftfritt”.
Plikttroget tog han ett av de gulröda äpplen och satte tändern i det så att lite av saften rann nerför hakan. Diskret torkade han bort den lilla droppen med handryggen i en svepande rörelse. Han satte sig på en ledig stol och efter några
allmänna kommentarer om det ljuva pensionärslivet berättade han om den kommande reklamkampanjen. Det verkade som om han riktat sig till alla runt bordet men det visade sig snart att han hade ett speciellt syfte. Gumman hade inte
mycket till övers för reklam och undrade varför Harry kom och störde deras ”kärringprat” med att prata reklamkampanjer. När han dock vände sig direkt till henne med att fråga om hon ville medverka, började hon förstå. Först blev hon alldeles förskräckt och avfärdade det hela skrattande. ”Reklambilder ska ju vara med unga, fräscha tjejer. Lite lättklädda och så där”.
”Nej, det är ute”, sa fotografen ” och dessutom inte i vår bransch. Du är som klippt och skruen för den bilden vi tänkt oss.Det blir inga olägenheter för dig och kommer att vara en ny upplevelse i det vanliga pensionärslivet. Kompisarna tyckte också att hon skulle nappa på förslaget och började skoja om filmstärnor och fotomodeller. När Harry nämnde något om en ringa kompensation i någon form,
gav gumman med sig och de bestämde en dag för fotograferingen.
Det var en härlig, varm sensomardag imitten på september. Gumman var ute och samlade upp fallfrukt från inunder äppelträdet. Hon hade redan burit bort en hink. Det var ett riktigt rekordår. Äpplena hängde i tjocka klasar i nästan varje gren. De som hon inte stöttat , böjde sig nästan ner mot marken. Trädet orkade helt enkelt inte bära upp all frukt och stötte i första hand ifrån sig den som var maskäten. Några hade även börjat ruttna efter den senaste veckans regn. Hon plockade upp ett äpple, vred och vände på det och la det till slut i korgen där hon redan samlat in godkänd fallfrukt som inte skulle hamna i komposten. En hel del dög bra att göra äppelmos av till barnbarnen. Just när hon skulle böja sig ner igen hördes billjud och när hon tittade upp kom en hel karavan av bilar som just svängde in på grusgången. Alla tre bilarna stanade i gången och den sista lilla röda bilen stod i jämnhöjd med brevlådan. Harry klev ur den stora bilen som hade stannat närmast huset och vinkade glatt till gumman.
”Nu är vi här”
Han klev ut på gräsmattan och stegade mot fruktträden. Ur den silvergrå bilen, som såg dyr ut, klev en äldre man som uppenbarligen tyckte mycket om mat.
När han hade ålat sig ur lyxåket, tittade han bort mot den lilla röda bilen och inväntade en tjej som med lätta, nästan dansande steg sprang upp mot gången. Tjockisen med en hårfärg som liknade bilens, pekade i Harrys riktning och tillsammans gick de sakta mot äppelträdet. De presenterade sig som Martin Mårtensson och Pia någonting som gumman inte hann uppfatta.
” AD och copywriter tillade Martin. Men kalla mig Mårten. Det gör alla andra”.
”Ja, välkomna allihopa. Jag som trodde att få vara ensam med Harry här” sa gumman fnissande och kastade en snabb blick åt fotografen innan hon tog tag i korgen med äpplena som skulle bli mos.
”Ska vi verkligen jobba inomhus i det här vädret”? undrade Pia.
Gumman höll med henne och föreslog att de i alla fall kunde sitta ute på altanen en stund och fika. Hon hade bakat en äppelkaka enkom för den här dagen.
Reklamfolket bänkade sig medan gumman plockade fram porslin ur köksskåpen.
Hon undrade vad en AD och en copy-vad-det-nu-var gjorde. Det skulle hon lista ut, bestämde hon sig för.Genom köksfönstret såg hon tjockisen som vaggande tog sig ner mot bilen. Hon ställde alla sakerna på en stor bicka med ett allmogemotiv. Kakan mittpå. När hon kom ut med brickan framför sig stötte hon på Mårten som också bar något framför sig. En kartong som vilade på kalaskulan. Båda ställde sina bördor på bordet. Gumman placerade ut koppar, fat och skedar medan Mårten halade fram en apparat ur kartongen.
”Istället för kontanter tänkte vi att den här köksmaskinen kunde bli ditt arvode.
Du vet det här med skatter och mutor och annat.Vi hoppas att du kan ha nytta av den, nu i skördetider och allt”. ”O, en så´n där som jag aldrig haft råd med”, utbrast gumman. ”Kan man göra äppelmos med den också”? kom hennes spontana fråga. Alla tre nickade och Mårten plockade upp några tingestar ur kartongen som lyste blanka genom plastpåsen. Han skakade den så att det lät som bjällror.
”Med dom här går det som en dans”, sa han med ett jovialiskt skratt.
De satt länge ute i solskenet. Mycket längre än hon brukade göra när hon jobbade på företaget. Gumman berättade om gamla tider som bara Mårten
kunde minnas delvist och Pia förklarade vad en AD och en copywriter gjorde.
Reklamskapandets mysterier avslöjades dock inte helt för henne med detta. Hon fattade dock så mycket att det var en som skrev, en annan gjorde en bild
och den tredje var någon slags chef över allt. Hon var nöjd med denna definition. Men som om Mårten hade läst hennes tankar sa han:
”Nej, om vi skulle ta och sätta igång med att jobba lite också. Då får du se vad var och en av oss gör. Tack för kaffet och äppelpajen.”
”Det var ingen paj”, sa Pia. En härlig gammaldags äppel-kaka” sa hon förebrående till Mårten. Hon vände sig leende till gumman och frågade om hon kunde få receptet. ”Det skulle jag vilja ha till annonsen” förklarade hon.
Mårten hjälpte henne att duka av medan Harry och Pia började släpa utrustning från combin.
Väl inne i köket började Mårten titta sig omkring med forskande ögon.
”Det är tur att du har firmans spis, annars hade vi behövt släpa hit den också.
Du och spisen är huvudpersonerna” förklarade han. ”Men vi behöver nog plocka om ett och annat här” mumlade han mera för sig själv när Harry och Pia kom in genom den smala köksdörren. Harry släpade på två stora lampor och Pia ett tungt stativ samt en stor väska över axeln. Även Harry tittade sig omkring .
”Trångt äré, men det ska nog gå. Men först måste vi arragnera allt. Hämta hinkarna och börja plocka äpplen”, sa han till Pia.”Bara dom finaste och alla ska poleras skinande blanka se´n. Så, du har att göra, du” sa han och försvann ut till bilen igen för att hämta mera utrustning. Pia följde honom för att hämta de nyinköpta hinkarna. Mårten började plocka i köket. Harry kom tillbaka och riggade upp lampor, stativ och kamera. Han tittde genom okularet. Han tittade ut över köket. Han tittade genom kameran igen. ”Bordet måste längre hitåt, syns inte i bilden. Mårten flyttade på bordet. Harry kikade igen.” Jag tror att det blir bättre om vi stänger brödlådan och lägger formbrödet ovanpå, eller vad säger du Mårten”? Han nickade och gjorde som Harry sagt. ”Och här ska vi ställa en påbörjad sockerpåse”. Harry tände lamporna just som Pia kom in med äpplena. Hon blev så bländad av det plötsligt uppflammande ljuset att hon höll på att tappa den ena hinken. Harry kiikade genom kameran igen. ”Ställ den ena hinken här längst fram så att jag kan se hur mycket som kommer med. Nej, längre fram”! Sedan tittade han bort mot spisen.Du, Mårten, kan du flytta kaffepannan närmare väggen? Jag får reflexer från den. Nja, vrid den lite. Pipen mot väggen. Ja just så. Det blir bra det”.
Gumman hade ställt sig i det bortersta hörnet av köket för att inte vara i vägen. Med förundran i blicken hade hon följt allt som försiggick i hennes kök. Ska det verkligen behövas så mycket prylar för att ta en ynka liten bild?
Hon var inställd på att Harry skulle komma och sätta henne på en stol eller ställa henne framför spisen och sedan hala upp en liten behändig kamera ur fickan för att ta ett kort. Men så här mycket ståhej hade hon inte kunnat drömma om i sin vildaste fantasi.
”Nu ska vi bara ha flera äpplen”, sa Mårten.” Jag går ut och hämtar fler”sa han och försvann med två nya tomma hinkar från köket.
”Har du någon handduk som jag kan putsa äpplena med”? frågade Pia.
Gumman ryggade till när hon ropades tillbaka till verkligheten. På något sätt tycktes allt som skedde i hennes kök overkligt. Hon plockade fram två hopvikta handdukar och gav den ena till Pia.
”Kom så tar vi äpplena ut på altanen i solen, så ska jag hjälpa dig att polera.
”Tack, det var snällt att hjälpa till. Då ska jag också passa på att skriva upp receptet”, svarade Pia.
”Undvik bara alltför många fingeravtryck”, hördes Harrys förmanande stämma när de försvann ut ur köket med var sin hink äpplen.
”Vi ska inte polera alla äpplen” förklarade Pia när de kom ut i det fria.
”Det är bara de som ska ligga överst i hinkarna. Bara de som syns. I botten på hinkarna knölar vi ihop tidningspapper eller nå´t så att det ser fullt ut”.
”Så fiffigt”, tyckte gumman. Mårten kom med fler äpplen efter en stund och tog över putsduken från Pia så att hon kunde skriva ner receptet. Förberedelserna höll på längre än gumman hade räknat med och det skulle troligen inte bli av att koka äppelmos idag. Bara att få ordning på köket igen skulle ta ett tag. Hon började undra vad hon egentligen gett sig in på. Är det så att vara fotomodell?
Till slut var då det stora ögonblicket inne. Man placerade gumman på en liten pall framför spisen. Lamporna hade tänts i båda ugnarna. Förundrad tittade gumman omkring sig. Överallt fanns det äpplen. Rågade hinkar med blanka äpplen överst. Blanka äpplen överallt på bänkarna, på bordet, i korgar och skålar ja till och med på golvet.
Herre min skapare, tänkte gumman. Skulle jag baka äppelkakor i denna röra skulle jag bli tokig. Vilken husmor skulle vilja ha det så här? Snubbla över alla äpplen på golvet och slå sig halvt fördärvad? Men det är väl så här reklamfolk vill att det ska se ut i ett kök. Dom vet väl vad dom gör och hon yttrade inte heller något av vad hon tänkte.
”Pia, kan du hålla reflektorn lite mer till vänster? Så där ja, nu tar vi bilden”
Harry lät blicken svepa runt än en gång.
”Vänta”, ropade Mårten borta från hörnet,”hon måste ta på sig grillhandske.
Sitt kvar så där och titta in i ugnen så ska jag hämta den”.
När gumman hade trätt på sig den på höger hand och intagit posen exakt som Harry ville ha den, tog han ett tiotal bilder. Bytte sedan objektiv och tog ytterligare ett antal bilder. Det började bli varmt i köket av lamporna. Som om det inte var nog med bilder, tog Harry fram en annan kamera och knäppte av ett dussin bilder till. Gumman började få ont i knäna. Hon var inte van att sitta så länge på en låg pall och stirra stint in i en ugnslucka.. Till slut var reklamtrion dock nöjd och gumman kunde sträcka på sig. Det kändes skönt att röra på sig igen och ställa allt till rätta igen så fort de plockat bort allt utrustning. De fick även bära med sig var sin hink med blankpolerade äpplen. Innan de backade ut från grusgången en efter en ropade Pia genom den nerdragna sidorutan:
”Jag skickar reklambilden till dig så fort den är klar”.
Hädanefter skulle gumman betrakta reklambilder på ett annorlunda sätt. Nästan på ett fackmannamässigt sätt.
