Den här lilla barncykeln hyrde jag för en dag. När jag skruvat upp sadeln i dess högsta läge, trampade jag iväg utan karta och kompass och med kameraväskan i korgen framför styret.
Jag stannade upp vid en ödegård. I vilket fall verkade allt vara ödsligt och övergivet. Det var mitt på dagen när det var som varmast och helt tyst. Raden av pinjeträden avtecknade sig som en italiensk nationalsymbot mot himlen. Mellan träden stod ett trekantigt hus.
En bastant byggnad av sten med en trappa utan räcke. Trots att den var fäst intill väggen tycktes den liksom sväva fritt.
Landsbygden visade sig dock inte vara helt avfolkat när jag stötte på en fåraherde med sin flock
Som så på många ställen stöter man på halvfärdiga hus. Bygget avstannar på andra våningen när pengarna tryter. Här kunde den dock tjänstgöra som vind där man kunde hänga upp tvätt på tork
Längre fram, när jag kom mot kusten igen, låg en å i min väg. Det enda som korsade den var ett stort nät som spänts över ån för fiskefångst. Jag följde ån en bit tills jag kom fram där den mynnade i havet.
Jag var vid vägs ände och fick vända inåt landet igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar