På väg hem efter promenaden. Solen kastade allt längre skuggor och det fanns nog inte mer att fotografera. Var ju nästan hemma. Det var då jag upptäckte den svarta pricken. Något mörkt på ett ställe där det inte skulle finnas. Såg den mystiska svarta pricken redan från långt håll utan att först hunnit identifiera föremålet. Synapserna kopplade dock ihop nervbanorna rätt så snabbt och det gick snart upp för mig att det måste vara en katt som satt uppkrupen på en planka till staketet kring fårhagen. Slängde snabbt iväg en bild för att sedan gå lite närmare och ta fler bilder. Men då hade katten redan hunnit hoppa ner. Så det blev bara denna enda bild.
Först tänkte jag kasta den. Vadå? En sketen katt på ett plank. Det var väl inget att plåta. Än mindre att visa. Men ju mer jag tittade på bilden, började jag gilla den. Kompositionen och djupet i bilden. Den omisskännliga silhuetten av katten som avtecknar sig mot den torra gräsängen. Det var då jag såg katten som tålmodigt satt på sin utkiksplats i kanske en timme och spanade ut bland grässtråna. Kanske skulle något enstaka strå röra på sig och avslöja en liten sork eller skogsmus som var ute och provianterade. Det skulle vara ett lämpligt kvällsmål och nog så värt att vänta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar