Back on track

Ni som ibland följer min blogg har kanske märkt att det inte kommit några nya inlägg de senaste 2 veckorna. Från att varje dag i 3 års tid kommit med nya bilder och texter, blev det ett ofrivilligt  tvärstopp. En del olyckliga  omständigheter gör att jag inte kommer åt min egen blogg. Vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Och vet man inte det brukar det vara bäst  att börja från början:

Efter inlägget om vår 40:nde brölloppsdag, tänke jag ta några vinterbilder eftersom det kommit lite snö under natten. Egentligen hade jag hoppats på  fina vårbilder, men den fina vinterlandskapet  denna morgon kunde man ju bara inte ignorera. Tog ett tiotal bilder i grannskapet och var på väg hem. Skulle bara snedda över parkeringsplatsen när jag inte upptäckte isen som dolde sig under ett tunt lager av pudersnö. Troligen hade det inte heller hjälpt för på några millisec låg jag  på marken. När jag skulle resa mig, lydde dock inte mitt  vänstra ben. Det  var liksom borta. Och tungt. Det var då jag begrep att jag  måste ha brutit benet när jag inte kunde resa mig. Inte för att jag gjort det tidigare, men sunda förnuftet sa så. Ingen människa var ute denna morgon och jag försökte hasa mig med ändan före över den stora parkeringen. Det var kallt med snö på  marken och förflyttningen gjorde ont vid varje rörelse. Som tur var kom frugan som just skulle  till garaget för att handla maten till vår planerade  familjemiddag. Folk anlände efter ett tag och fick mig på benen. Det var då jag kavlade upp byxbenet för att se om det stack ut några benpipor, om det blödde  eller hur det ser ut. Knäet hade gått av mitt itu!  Det  fick jag veta  från en av flickorna som kommit med ambulansen. Knäskålen var bruten. Så här såg hon ut.

Sofia från Bromma lindade om ett blödande finger på vänster där jag hade fått några lättare skrubbsår. Sedan tyckte hon kanske  i jämlikhetens namn att  det även borde vara en bild på mig i ambulansen  också.

Väl framme vid akuten, sällade sig resten av familjen kring  sängen dit man hade flyttat mig.Ytterkläder, stövlar och de blodiga jeansen åkte av och ersattes till en del med Landstingets rena motsvarigheter. Nu hade det gått ett tag efter olyckan och knäet gick inte längre att känna igen.

Allt detta gömdes dock snabbt under bandage och stadgande material.

 Därefter blev  jag  en ”uteliggare”. Så kallar man patienter som inte får plats på den  orinarie avdelningen. Efter att ha rullat genom ändlösa korridorer, hamnade jag till slut på Gastro i ett rum med 2 sängar Därifrån fortsatte den långa resan genom den svenska sjukvården. Eftersom jag aldrig tidigare legat på sjukhus, såg jag med viss spänning  fram emot de närmaste dagarna. Dels för att få veta hur det kommer att gå med mitt ben men även  hur det kommer att kännas med en längre sjukhusvistelse. Den var jag mer rädd för än själva skadan/åkomman.