På något sätt kändes det vemodigt att behöva lämna alla tjejerna som passat upp mig och pysslat om mig under några dagar. Där fanns Anna, Christa och Lena och ett dussin till. Alla lika rara. Eftersom jag aldrig tidigare vistats på ett sjukhus hade jag ingen aning heller vilket underbart arbete de utför förutom den rent professionella rollen. Nattsköternskan som gick av från sitt skift innan jag skulle rullas iväg till operation, kom extra in till mig och önskade mig lycka till med operationen och med mitt foto till bloggen. Det värmde. Nästan så att man kunde slappna av. Det gjorde jag faktiskt redan tidigare när ortopeden berättade att jag inte behövde något implantat. Jag köpte sådana på den tiden de utvecklades och operationsmetoden då var inte lika förfinad som att sätta in höftproteser Läs mer härSom tur var hade höften klarat sig i fallet och efterlämnat bara ett rejält blåmärke.
Min knäskål som spruckit mitt itu skulle bara lappas ihop med några häftklammer eller någon skruv. Som om man snabbt lagar nåt hemma med lite tejp och häftklammer. Så lät det i alla fall inför denna rutinoperation.
Efter ett antal korridorer och hissar hamnade jag till slut på ortopeden. Jag trodde dock att jag hamnat i Iran eller annat muslimskt land. Alla sprang omkring där i sina märkliga huvudbekädnaderna. Man såg varken hår eller ögon eller kunde avgöra vem som var man eller kvinna. Narkosläkaren var i alla fall en han och vi diskuterade bedövningssättet en stund. Under min yrkesverksamma tid har jag köpt in mängder med kanyler. Även punktionskanyler för spinal-eller epidural anaestesi. Och visste lite om detta. Troligen för många negativa saker varför jag var lite rädd för att bli stucken i ryggen. Men även en helnarkos kan gå snett – så wtf ! Dessutom var jag nyfiken och ville se vad dom gjorde med mitt knä. Men det fick jag inte. Mellan huvud och bålen hade dom byggt upp en slags vall som omöjliggjorde vidare insyn mot dom nedre regionerna. Men jag överlistade dom allt! Här skulle inga ben kapas eller något annat otillbörligt. Jag följde med så gott jag kunde i en spegelbild som jag kunde se i OP-lampans reflekterande hölje. En ALM-lampa som redan på min tid konkurerade med Heraeus-lamporna från Hanau/Tyskland vilka jag köpte in. Allt gick fort. Jag han inte ens se om man hade lagt mig på ett OP-bord som jag kanske själv köpt en gång från Firma Maquet i Rastatt/Tyskland.
Här ett collage på OP-utrustning som jag klippt ihop från olika broschyrer för länge sedan
Sedan rullade man in mig till ett eget rum där jag fick ligga några dagar. Efter röntgen kunde man bedöma att det tunga gipsförbandet kunde slitas av och ersättas med en mycket bekvämare ortos – d.v.s. en typ av skena som ska hålla över- och underbenet utsträckt och därmed fixera knäskålen.
Nu var der nya flickor som tassade omkring mig. Tanja som åkte slalom mellan sängar och rum, Sofi som kom med efterlängtad glass en dag och hädanefter fick heta glassbomben , en färggrann tattooerad arm som hjälpte mig upp ur sängen och en tjej som listade ut att det även dolde sig en födelsedag i mitt personnummer. Barn och barnbarn på besök bjöds denna dag på äppelkaka. Tack peronalen på Ortopeden! Ute i korridoren var det alltid liv och rörelse och ibland hittade även andra än personal in till mitt lilla bås. En läkarstuderande tjej som hade 2 år kvar på sin utbildning, gjorde en intervju med mig och ville veta hur det var att ligga här med brutet knä. Hon skulle sedan hålla ett föredrag. Vi pratade dock om allt annat än den medicinska verkligheten så jag kan inte ens gissa vad hennes föredrag kom att handla om. En annan gång kom en sjukhustekniker in och började mäta i rummet. En dag senare uppenbarade sig en tjej med verktyg och började skruva fast en manick på väggen där kollegan tidigare satt ut några mätpunkter. Såg genast att hon kunde hantera en skruvmejsel och ganska fort hade hon skruvat fast en sensor på väggen. För en del finjusteringar krävdes fler mätningar. Killen tidigare hade använt sig av en tumstock från träslöjden men tjejen föredrog ett måttband från syslöjden. Installationen var ett piloprojekt där en sensor (eller fler) skulle registrera om en patient rörde sig utanför vissa sektorer kring sängen och därvid avge en signal till det vanliga manuella larmet. Tanken är att personal skulle kunna hinna fram när en patient håller på att trilla ur sängen. Min tanke däremot är hur ska personalen kunna veta om patient tryckt larmet för att få ett glas vatten eller om patienten ligger på golvet när det går samma typ av larm? Hoppas att det blir ett slags hyperlarm från sensorerna. Att halka på en isfäck och bryta knäet tar några millisekunder.Ramla ur sängen går kanske inte lika fort men hinner personal fram när larmet går? Enheten kostar i alla fall ca 4000:-. Man hinner att fundera över ett och annat även när man ligger på sjukhus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar