Den här rubriken dök bara upp i skallen. Tyckte att det lät bra. Till och ned bekant. Jag var inte säker om det var en strof ur någon sång och googlade fram texten. Första träffen där var dock en blogg som heter ”med fingrarna i (j)orden” som handlar om trädgårdsskötsel. Först längre ner kunde man läsa att texten var tagen ur en vårsång. När någon annan nu hade kommit på samma rubrik, kunde jag inte låta bli att läsa lite i bloggen. Den var intressant eftersom jag själv skrivit inlägg om trädgården ganska ofta. Kommer därför att länka till denna sajt. Nu till min egen rubrik och dagens inlägg:
När jag i förgår satt ute invid husväggen och lapade sol och tog några klunkar öl ur sejdeln, passade jag på att titta ut över trädgården. Snön som jag hade skottat upp tidigare under vintern, låg kvar i några högar och egentligen ska det inte finnas mycket mer att se än. Fröställningarna från höstastrarna hade ännu inte rensats bort. I det starka solljuset glänste de silkesmjuka topparna som nya blommor.
Längre bort i kryddlandet låg det fortfarande kvar en del snö. Kring den kvarvarande växtligheten där hade det bildats hål i snön som om växterna själva smält snön underifrån. Persiljan ville absolut ha mera ljus och fjolårets blad var lika gröna som om de vore nya skott. Inramade av snökristaller såg de riktigt aptitliga ut
Alldeles intill husväggen har solen väckt liv i tulpanlökarna och fått dom att spira. De har legat på samma ställe i jorden minst 10 år och fått knoppa av sig bäst de ville. Av smålökarna blir det bara blast. Men något större lökar producerar varje år grandiosa svarta tulpaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar