Här vid vägs ände finns ingenting. Bara en vändplan. Den som förirrat sig hit får snällt vända tillbaka utan att ha sett någonting. Ingen bebyggelse. Längre. Så förkunnar en liten skylt som skymtar mitt i bilden. En liten notis om tidigare bebyggelse. En liknande skylt står på andra sidan skogsdungen där det berättas om en gammal vikingaby som jag skrev om tidigare. Det som dock funnits på den här platsen var betydligt senare. Senare hälften av 1800-talet. Skulle det verkligen inte finnas kvar ett enda spår från den tiden? Arkeologen inom mig vaknade och jag började titta mig omkring.
I en bergskreva intill stigen hittade jag flera suckulenter som tappert klängde sig fast i den sparsamma myllan. En överlevare från den tiden då det fanns bebyggelse här. Taklök och liknande växer inte ute i skogen. Det vittnade även en del nässlor om som också alltid följer i människors fotspår. Det mest påtagliga var dock en kvarvarande jordkällare
Ett rejält bygge. Stora bitar av huggen granit som travats på varandra men även skickligt formats till ett valv inne i källaren. Sådana källare byggs inte längre men jag skulle inte ha något emot att ha en sådan på min tomt.
Trots att denna bastanta jordkällare står kvar från den tiden finns inga rester kvar från bebyggelsen runtom. En sådan källare vittnar ju om ett större hushåll eller flera. Men det fanns inte någon husgrund att upptäcka. Inte ens från skolan som nämns på skylten och som lär ha stått här för cirka 100 år sedan. Vart har allt tagit vägen? Ett hundratal barn bodde här omkring. Men nu finns det bara villaområden och småindustrier längre bort.
Utan upplysningarna på skylten skulle jag aldrig kunnat ana att det funnits en liten by här. Inte heller vetat att många av barnen fått gå flera km bort till Lövsta som jag skriv om här och efterföljande. I ur och skur den genaste vägen genom skogen. Härmed fick jag även svar på varför man byggde en så fin skola på en så avlägsen plats som Lövsta och varifrån alla barnen kom.
Oj.
SvaraRaderaDet här var intressant läsning.