Att klä en julgran, sätta upp julgardiner och övrigt julpynt är inget mot att trassla ur sladdarna till julgransbelysningen. Trots att varje ljus klämts fast i tur och ordning på kartongen vid förra årets julgransplundring, var det nu ett virrvarr av sladdar som gick kors och tvärs och in i varandra. Alla lamporna lyste dock och ungarna kunde sätta igång med att pynta plastgranen. Två vuxna karlar brottades sedan med att sätta ihop cirka 10 plåtbitar till ett änglaspel. Ingen av oss hade ingenjörsexamen varför vi var rätt stolta när vi till slut hade fått ihop denna mekaniska anordning som drivs av termikens lagar. Det blev high-five när stjärnan överst kom på plats.
Även en julkrubba skulle traditionsenligt ställas fram. Inte av religiösa skäl utan snarare för att ungarna sedan tidigare tyckte att arrangemanget liknade en exotisk ” Lillskansen”.
Därefter övergick aktiviteterna till pepparkaksbygget vid köksbordet. Socker smältes, hussegmenten limmades och fyra vuxna och fyra barnahänder såg till att huset dekorerades.
Det var var en rent svartbygge och något skönhetsråd fick inte heller lägga sig i. Var och en kunde här förverkliga sina egna dekorationsdrömmar.
När skapelsen var klar, återstod det bara att dammsuga hela köket. Hälften av alla dekorationskulor (ca.½ mm i diameter) hade rullat ner från bordet och spritt sig över hela köksgolvet. Det var som att åka rullskridskor i köket. Innan alla silverkulor hade hamnat på golvet passade jag på att ta en bild på dom när de låg på en tallrik.
Det blev en ganska kul bild. Trots att alla kulorna var klotrunda syns dom på bilden alla med en ring kring magen. Bara överst i bilden, där några kulor inte speglar varandra, syns klotformen. Bättre än så kan jag inte förklara detta optiska fenomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar