Det vi stoppar i oss

har vi många gånger ingen aning om det är  onyttigt eller rentav farligt. När jag fortsatte att läsa i bloggen maggan på fotosidan  (se gårdagens inlägg) fick jag lära mig att  den frysta fisken pangasius kommer från Vietnam. Ibland är jag, liksom många andra, en omedveten och naiv konsument och  tror på allt som sägs och skrivs. Vem kan motstå en så frestande bild på en fiskförpackning med fina skinn- och benfria filéer på en isbädd? Med en nyttig persiljekvist och en citronskiva för smakens skull som kronan på verket. Dessutom med livsmedelsverkets nyckelhålssymbol. Här har vi bra och nyttig mat! Har köpt den fisken nu några år, billig, riklig och god när den kommer panerad och gyllenbrun ur stekpannan.

Men så läste jag  Margareta Cortés  kommentar när hon hade tittat på fiskodlingarna i Vietnam och skrivit så här i sin blogg:

”I floden ser vi flera sådana här fiskodlingar. Där odlas pangasius, vår nya favoritfisk här i Sverige. Tyvärr så medför det att hundratusentals ton föroreningar släpps ut i Mekongfloden. Dessutom matas fisken med stora mängder antibiotika.”

Men inte importerarr vi fisken därifrån, tänkte jag. Inte heller rekommenderar väl livsmedelsverket sådan fisk?

Illa kvickt vände jag på fiskpaketet och tittade efter om det fanns uppgift om ursprungsland. Jo men visst kom den från Vietnam!! Den säljs av Lidl, Coop, Willys och ICA som alla har sin egen förpackning. ICA´ s som jag råkade ha hemma  lanseras som pangasiusmal. Är inte malen en bottenlevande fisk som livnär sig på as och liknande? Men i Vietnam har den kanske lärt sig att undvika alla dessa tusentals föroreningar  i Mekongfloden? Nu började jag bli riktig nyfiken och klickade mig runt på webben för att se vad som skrivits i ämnet. Till att börja med har livsmedelsverket friskrivit sig från  allt som har med  kemikalier och antibiotika i fisk att göra. (bara mat är fiberrik och fattig på fett är den bra) Den frågan ligger kanske hos jorbbruksverket eller hos fiskodlarna själva. Men  i Norge odlar man ju mycket lax. Så jag  letade vidare på nätet och hittade denna kommentar:

”Synes det er en utrolig naiv kommentar (for å kverulere litt...) I Norge har man jobbet lenge, flere tiår for å få med oppdrettsnæring på å fjerne antibiotika, kjemikalier og ha bærekraftig oppdrett av fisk. I tillegg setter man strenge krav til vannkvalitet.

Disse reglene er ikke like i Vietnam og man kan ikke vite hvordan oppdretten har foregått. Til tross for dette er Pangasius godkjendt som matfisk over hele verden, men en del organisasjoner jobber likevel for å prøve få produsentene med på å endre oppdretten. Vet det har vært oppe i media noen ganger at man bør være skeptisk til denne fisken (gravid eller ikke). Hvorfor det aldri har blitt noe mer ut av det vet jeg ikke... Jeg ville holdt meg unna, men du må velge selv Inspira.”

Antingen är frågan ointressant  och man bryr sig inte eller så tystas debatten. För egen del äter jag denna fisk bara en eller två gånger i månaden och har överlevt. Om det vid 75 års ålder skulle skvalpa lite kvicksiler i kistan på mig, får jag väl leva med det åren jag har kvar. Värre är det för efterföljande generationer. Mängden antibiotika oroar mig mest. Den som ges åt djuren följer väl med i näringskedjan  eller i naturens kretslopp över huvudtaget. Läkarna ska inte bara varna för  förskrivningen av antibiotika till patienter utan tänka i vidare banor. Då snackar vi inte bara om  Pangasius från Mekongdeltat utan även om odlad lax, grisar, kyckling eller om frysta grönsaker som inte heller behöver kontrolleras eller märkas enligt  TV-nyheterna häromdagen.

Med hänsyn till känsliga läsare skrev jag detta inlägg inte före jul när maten höll på att förberedas som bäst. Men kasta för den skull inte eventuella rester nu.