Eken i gårdagens inlägg dog kanske efter att stått på den lilla kullen i tusen år. Vår ståtliga rabarber däremot dör varje år. Från att stolt burit upp sina blad, stora som paraplyer , med kraftiga stjälkar, är det nästan deprimerande att se alla vissna blad på marken.
Slappa och mjuka som blöta skurtrasor i olika färger.De en gång så stadiga röda och gröna stjälkarna hade mjuknat som överkokta spagettin och vikit sig under sin egen tyngd. Alla utom ett blad. Ett som försökte klamra sig fast på grenarna från kaprifolen och få stöd av planket som den lutade sig mot
Det går dock inte att hindra åldrandet även om man råkat få lite hjälp med fotfästet. Vid nästa slagregn eller storm kommer det sista stående bladet också att vika sig för att göra sällskap med sina bröder och systrar nere på marken. Där kommer andra att påskynda död och förruttnelse.
Sniglar, gråsuggor och till slut mikroorganismer fullbordar årets växtcykel. När snön gett vika på våren finns inget kvar av den forna plantan men och nya skott slumrar redan under marken.
Mera död och förruttnelse finns under äppelträdet. Frost och pickande fåglar har gjort att en del frukter börjat ruttna redan på grenarna
Många som ramlat ner på marken och legat där länge har börjat ruttna och skrumpna. Den vackra vaxröda färgen har blivit helt svart och möglig eller så har äpplena skrumpnat som stora russsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar