Inte långt hemifrån finns denna hällristning. Den kan vara jämnårig med en ekstam intill. En som ruttnat och som fraktats dit för några år sedan. Runor och ekar hör ihop på något sätt. Kan vara lika gamla och står ofta intill varandra. 
Jag ska inte uppehålla mig vid hällristningen och den mycket välbevarade inskriptionen utan titta närmare på den gamla ekstocken intill. Där barken på stubben ramlat av syntes delar av roten. Träet där hade vitnat av väder och vind och jag kom att tänka på den kranka blekheten i talesättet. Men nu var allting dött. Eller? Jo, det var det nog. Men man kunde fortfarande skönja livet som en gång strömmade från roten upp till den yviga kronan.
Här strömmade det som en liten fors över små revlar. Strömmen mynnade sedan i ett brett delta.
På några ställen snörptes flödet av och vattnet snurrade runt i många virvlar för att till slut åter förena sig med huvudströmmen.
Som en bonusbild fick jag även med en av årets sista myror
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar