När jag hade pratat en stund med morföräldrarna till några barn som höll på att mata hästarna med gräs, (läddra tillbaka några da´r) gick jag vidare för att ”ladda upp” med nya bilder. Framme vid en lada tvekade jag om jag skulle gå bort mot gården eller gå bort mot sjön. En man med vildvuxet skägg som jag sett komma ut från ladan tidigare kom fram till mig och upplyste mig om vad som fanns om man gick den ena eller andra vägen. Han hade sett min tvekan som han tydde på viss vilsenhet. Jag upplyste honom dock om att jag var hemmastadd i dessa trakter sedan 50-talet. Detta blev upptakten till över en timmes långt samtal om allehanda saker och någon fotografering blev det inte tal om.
Hans ovårdade yttre skulle ha kunnat skrämma vilka barn som helst. Även dom jag stött på innan trots morföräldrarnas närvaro. Långt tovigt skägg och hår, mörka solglasögon och färgstänkta kläder. En riktig lodare som man föreställer sig.
Men skenet bedrar. Under samtalets gång kom jag underfund med att mannen utan namn (vi utbytte aldrig några formaliteter) var väldig kunnig om djur och natur i en omkrets på flera mil bort. Inte att undra på när jag fick veta att han var hemlös sedan länge och bodde i tält på andra sidan sjön. När man lever så nära inpå naturen ser och hör man allt som händer runt omkring. Det var inte länge sedan han hade sett en varg. Han var nog den ende som hade sett denna varg som kanske var på vandring och inte vistades länge i området. Ingen rapportering i media i alla fall vad jag kan minnas. Inte heller visste jag att det fanns lo i våra skogar. Och älg några km längre bort. Rådjur och harar som får ens hjärta att slå några extra slag när man får syn på dom, var vardagsmat för den hemlöse som sov i tält och lagade sin mat i skymningen ute vid sjön. Han hade liksom jag inte mycket till övers för alla fågelskådare som brukar vistas kring sjön. Ändå kände han till en mängd olika fågelarter och pekade då och då upp mot skyn när han såg den eller den fågeln fladdra förbi. Långt borta på andra sidan sjön finns ett fågeltorn som jag nätt kunde skönja. Han såg dock människor där som om han hade ett kikarsikte. Inte så konstigt då att med denna syn kunna upptäcka alla djuren runtom i skogarna eller på sjön. På tal om fåglar berättade jag att jag bland mer ovanliga fåglar sett göken en gång här intill. Då blev han nästan förbannad. Den fågeln gillade han inte. ”När man sover som bäst i tältet kommer den rackar´n och sätter igång med sitt kuckoande. Det går inte heller att skrämma iväg den. Den sätter sig bara i närmaste träd bredvid och börjar gala igen. Ingen idé att somna om”. Han hade en otrolig lokalkännedom och visste var och vilka djur som rörde sig inom ett stort område. Tror att kommunens viltvårdare inte vet ens hälften. Varför anställer man inte en sådan kille? Hans kunskaper borde väl kunna komma till bättre nytta än det tillfälliga målarjobb han höll på med denna dag.
Fast inte just då. Antagligen hade han ingen lust längre att jobba. Han var sin ”egen stämpelklocka” som han uttryckte saken. Höll reda på sina timmar och redovisade dom sanningsenligt.
Vi pratade om hangarer, försvaret, invandrare, hur det var här på 60-talet och olika ställen som han bott på i sta´n. Men inget om vaför han hamnat i ett litet tält på andra sidan sjön. Om jag hade frågat hade jag förmodligen fått höra någon variant av de flesta hemlösas livsöden. Men utan denna vetskap gjorde han ändå ett starkt intryck på mig. Att klara av tillvaron på detta sätt men ändå vara nöjd och glad. Åtminstone till det yttre. En tillvaro som man själv inte ens kommer i närheten av vid en tältsemester på en campingplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar