När jag i förgår zappade runt bland TV-kanalerna kom jag till kunskapskanalen där det var svartvit på rutan. Innan jag gick vidare till nästa kanal – för vem vill titta på en gammal svart-vit film? – stannade jag dock upp en stund för att se varför man visade något så ovanligt som ett svart-vitt inslag. Det var då jag såg några av mina egna bilder som jag tagit i färg för mer än 50 år sedan vid mina besök i Liberia. Man visade den gamla filmen om strejken hos Lamco i repris. Jag missade början och vet därför inte vilken programförklaring som gavs före filmen och anledningen till repriseringen. Så här står det i alla fall i en TV-tablå:
En av Sveriges Televisions mest omdiskuterade dokumentärer någonsin handlade om det delvis svenskägda gruvföretaget Lamcos verksamhet i Liberia. Omkring 15 000 svenskar arbetade för Lamco och projektet framhölls som ettframgångsrikt exempel på u-landssamarbete. Men i filmen "Svart vecka i Nimba" fick de svenska tv-tittarna se en helt annan sida. Filmen bröt mot den konventionella Afrikaskildringen och svenskarna i Liberia framställdes som kolonialtidens arvtagare.
Vad som dock inte framkommer i ovanstående eller vid visningen av filmen var hu pass mycket reportaget vinklats. Majoriteten av svenskarna som jobbade hos Lamco då höll inte med om beskrivningen av händelserna i reportaget. Programmet anmäldes också till radionämnden för bristande objektivitet men friades. Olof Rydbeck som då var chef för Sveriges Radio hade sett till att alla formella krav på objektivitet hade iakttagits.
Jag hade dock gärna vela haft en analys varför programmet var så omdebatterad då och hur man skulle reagera idag. Strejken betraktades som olaglig vilket den säkerligen också var sett med västerländska ögon (och lagar). Men den inhemska arbetskraften som kom direkt från bushen kunde varken bildligt eller bokstavligen skriva” trade union”, än mindre veta hur man genomför en ”laglig” strejk mot en övermäktig företagsgrupp som dessutom stod i maskopi med den liberianska regeringen och president Tubman i spetsen. Det var bara att utkommendera landets tungt beväpnade soldater för att handgripligen sätta makt bakom orden. Inget märkligt med det kan tyckas idag när vi vet hur andra företag sköter affärerna på den afrikanska kontinenten. Lundin Petroleum i Sudan eller flera kinesiska intressen i olika afrikanska länder. Troligen behandlade Grängesbergsbolaget den svarta arbetskraften bättre då än vad många andra företag skulle göra nu. Girigheten och profitjakten är ju större nu och då har man inte råd att idka välgörenhet eller u-landshjälp. Hade Lamco Joint Venture tillsammans med Nato-allierade försökt att störta den dåvarande regimen, som man gör idag med Gadaffis Libyen, hade vi troligen inte heller behövt bevittna det barbariska inbördeskriget i Liberia. Även om Liberia sedermera fått den första demokratiskt valda kvinnliga presidenten (Ellen Jonson Sirleaf) har det trots allt inte hänt så mycket sedan slavarna återvände från USA till Liberia.
Bilderna ovan har inget direkt samband med reportaget i TV. Dels en mask som hänger på en vägg hemma och en gammal dia-bild från någon marknad i Monrovia, Buchanan eller Yekepa. De ska bara förmedla lite "Afrikakänsla".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar