EU-gurkor

Det blev ett ramaskri när  EU på  sin tid  dikterade olika kvalitetsklasser för vissa frukter och grönsaker. Själv reagerade jag  att kålrötter inte längre skulle vara av den gula sorten som jag alltid hade odlat. Men allmänt  reagerade nog folk över  att EU hade synpunkter på formen på gurkorna. Av praktiska skäl skulle dom vara raka och minst 30 cm långa. En äkta klass I  EU-gurka skördade jag häromdagen som ni kan läsa och se här. 

Ytterligare en gurka skulle jag få skörda på min enda planta. Den ville dock inte alls lyssna på EU-rekommendationerna utan växte sig  krokig som ett U trots att den hängde högre upp och borde ja blivit lång och rak.

Glädjande nog fanns det tillräckligt många kritiska röster inom  EU-länderna  för  att slå  EU-byråkraterna på fingrarna och ännu mer glädjande att byråkraterna  tog åt sig av kritiken och avskaffade i juli 2009 denna detaljreglering . Marknaden hade ändå  nått samma mål utan att EU hade behövt ha synpunkter på olika grönsakers färg och form. Odlarna, distributörerna och butikskedjorna  och inte minst konsumenterna  föredrar raka gurkor av olika respektive skäl. Men släpp då loss även krokiga gurkor (eller morötter och annat) och sälj dom för halva priset! Folk är inte dummare än att förstå att en krokig gurka smakar lika bra som en rak sådan. Kanske rentav bättre eftersom den fått växa som den ville.

Soldyrkare och Kalle Svanslös

Mina korta eller längre fotopromenader tar jag gärna  när det är sol och värme. En som också tycks gilla värme är  vårtbitaren. Jag har träffat på den flera gånger där han sitter på asfalten på gång-och cykelvägar. Den tycks strunta i kamouflagefärgen  utan föredrar i stället värmen som  strålar upp från den mörka asfalten.

Jag länkar inte till en tidigare bild som nästan är identisk med den nytagna. Däremot fanns ytterligare en annan  gräshoppa  i gräset alldeles intill vid sidan om vägen. Väl kamouflerad. En liten  Kalle Stropp. Den var bara hälften så stor som den som satt på asfalten.

Jag är inte så insatt i vårtbitarnas familjeförhållanden varför jag inte kan  avgöra om den här lilla Kalle var en unge eller om det var  fru Stropp. Det finns dock en markant skillnad: den här mindre hopparen hade ingen svans! En Kalle Svanslös alltså. Jag tror dock inte att det var någon cyklist som omedvetet kört  över  svansen  eller att storken knipsat av den.  Antingen är det en unge som svansen ska växa ut på senare  eller så  är det en kvinnlig vårtbitare.

Apropå ungar så fångade jag  också denna lilla slända på bild.

Kolla ögonen! Med ena ögat sneglade den bakåt för att se vad jag höll på med.

Reservdelar

Hela 60-talet hade jag hand om reservdelar till separatorer, plattvärmeväxlare, pumpar  och rörsystem. Bara av Alfa-Lavals många separatorer bestod varje modell av hundratals reservdelar. Från den minsta skruven till t.ex. separatorkulan med tallriksinsatsen. Allt snyggt dokumenterat i olika sprängskisser  så att det aldrig behövde bli något missförstånd mellan mig och maskinisten på ett fartyg eller inköparen på rederiet.

Även senare i arbetslivet  som inköpare, var det viktigt att trygga reservdelsförsöjningen. Nu inom sjukvården. Hur skulle det annars fungera om t.ex ett operationsbord  tippade under pågågende operation, en narkosapparat doserade fel, en kuvös slutade att fungera eller OP-lampan slocknade? Det var viktigt  för sjukhusteknikerna och övrig personal att underhålla den dyrinköpta utrustningen och se till att reservdelar fanns till hands. Därför hade SPRI en lång lista över vad som krävdes vid köp av utrustning. En kravspecifikation som  jag utökade och i förekommande fall presenterade för leverantörerna runtom i världen.  SPRI är en förkortning av en organisation med det tjusiga namnet ”sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut” Ett av kraven som även gererellt gällde för övriga branscher på den tiden  var en tryggad reservdelshållning i minst 10 år. Vanliga reservdelar för utrustningens funktionalitet  skulle dock lagerhållas eller vara tillgängliga  under hela dess livslängd. Det var tuffa krav som leverantörer i  många länder, som inte hade samma företagskultur, kunde ställa upp på. Det blev  ofta lika tuffa förhandlingar med leverantörer i t.ex. Japan eller USA.

Men när begreppet logistik började myntas, förändrades  hela processen. Det blev för dyrt att  administrera och hantera varenda minsta skruv bland  reservdelarna. Man  klumpade ihop delarna till större enheter i stället. Lagerhållningen minskade för tillverkaren eller distributören som fick rationaliseringsvinster som dock inte kom konsumenten tillgodo.Tvärtom började girigheten få fotfäste redan då.. Alla bilägare vet väl vad ett baklyse, en strålkastare eller ett värmepaket  kostar ifall en liten detalj i denna utrustning fallerar. Stora centrallager på bara en ort  blev ytterligare en rationaliseringsåtgärd  och till slut tillverkar man vissa reservdelar endast efter förfrågan eller inte alls. Med hänvisning: KÖP NYTT!

Även utan min yrkesbakgrund är det nog många av oss vanliga konsumenter som reagerar. Det gjorde jag  när jag behövde byta en packning  under avloppet till diskhon där det läckt  under flera år och  lyckats täta läckaget  flera gånger tills det inte längre gick. En smal liten teflonpackning som ser ut så här

Avloppsrören är visserligen från 70-talet  men man tycker att en så´n enkel och billig tätning skulle gå att få tag på någonstans. Men VVS-firmorna bryr sig inte om att leta hos olika teknikföretag utan avfärda det hela med: KÖP NYTT!  Så istället för någon krona tvingas man byta hela avloppssystemet för  mer än tusen kronor plus hantverkare minus rotavdrag. Jag vägrar. Får acceptera en halvdan lösning i stället. Inte bara som en protest mot den allmänna acceptansen  av  förhållandet utan även  mot det onödiga resursslöseriet av  våra naturtillgångar. Tänk bara på  alla mobiltelefoner som kommer i en aldrig sinande ström varje år. Hur många av dessa repareras? Vem kan göra det och finns delar? Nej, man uppmanar i stället KÖP NYTT!. Detta och begreppet shopping är dagens modeord.

Bilder från trädgården

”Jungfrun i det gröna” som hade självsått sig från förra året har blommat ut för länge sedan och  bildat stora frökapslar. Väntar nu på att de ska mogna så att jag kan så nytt nästa år.

Denna gång ska jag inte förväxla dom med  frön från kålrabbi.

Det som fortfarande blommar är tagetes. Visserligen  ynka spinkiga plantor men blommorna är det inget fel på

En annan blomma är egentligen inte någon regelrätt prydnadsblomma utan från en krydda. Så här ser blommorna ut på basilika. Ursprungligen från en  liten plastkruka köpt på ICA som vuxit sig till en liten buske.

Förutom meloner har jag skördat den första gurkan. Den enda överlevande plantan hade jag låtit växa uppför en liten gren som jag stoppat i marken. Det var ju en slanggurka och frukterna ska hänga för att bli långa.. Den här kom dock nära marken men växte ändå på längden. Och fort gick det!.

Alltefter potatisen tar slut i förrådet, gräver jag upp några stånd. Senast tog jag dock en hel rad eftersom vi hade främmande till lunch och middag. En rad med 4 plantor  på mitt land är i regel drygt en löpmeter och gav denna gång ganska exakt  l kg  färskpotatis

Det som översteg  kilot var några futtiga gram från denna potatis. På  rotskottet  efter  hade det bildats ytterligare några små knölar. När jag förra gången trodde mig ha hittat världens minsta potatis -  klicka här och se i slutet – var nog dessa tre  ett nytt rekord.

Varför jaga?

Ska inte göra ett inlägg om vargjakt eller ens jakt på djur generellt. Även om det finns mycket att säga om detta. Jag föredrar att skjuta med kameran.

Den senaste tiden har jag jagat fjärilar. Det har varit ovanligt få fjärilar  i år och  mest bara  dom vanliga. Trots det har jag  försökt att få dom framför linsen. Speciellt blåvingen. Tills jag  får en bild som jag blir nöjd med. Här två nya försök som dock inte heller är helt lyckade

Här  ett par andra fjärilar som jag också har tagit flera bilder på den senaste tiden och tidigare år.

I regel är det  jobbigt att smyga sig på dessa fladdrande insekter. Ofta brukar jag  huka mig ner eller stödja mig på  ett knä för att få  bättre stadga i fotograferingsögonblicket. När detta dock inträffar fladdrar  fjärilen eller andra insekter  för den delen gladeligen iväg.Nästan hånfullt. Detta  gäckande beteende kan upprepas flera gånger i rad och kännas lite frustrerande. Men fjärilsjakt är en tålamodskrävande syssla.

Sedan finns det omvända förhållandet att fjärilen  själv uppsöker en. Helt frivilligt. Som den här som  satte sig på cykelramen och t.o.m. följde med en liten bit.

Nu senast var det en fjäril som jag jagat länge utan att lyckas komma den nära. Plötsligt satte den sig på mina byxor intill skorna och lät sig villigt fotograferas. Men vad blir det för naturbilder med fjärilar på en cykel eller  ett jeanstyg? Dom ska ju helst sitta på en blomma!

När den hade ledsnat på att sitta på mina byxor  och flugit iväg till ett annat håll fick jag  till slut åter tag på den samt  försöka fokusera in den.

Fokus i den vidare bemärkelsen för jag kan inte se vad det är för fjäril. Skulle jag kanske inte ens kunna om bilden hade varit  helt skarp. Kallar den  i brist på annat för rödvinge fastän den här  är snarare brun.

Som om det inte vore nog med närgångna fjärilar, hittade jag en nässelfjäril i diskhon när jag vaknade i morse. Hann precis ta en bild innan den fladdrade iväg. Upp mot fönstret som jag fick öppna  för att den kunde fladdra ut till friheten. Bilden kom som beställning just när jag skulle  visa andra ”halvtama” fjärilar

Hjulstakorset

En korsning  som ofta skrivits om och i trafiksammanhang inte alltid positivt. En olycksdrabbad korsning  som också  ofta förorsakar trafikstockningar under rusningstid. Allt detta skall man nu bygga bort med  den nya leden. Bilar man in till Stockholm idag  är det åtskilliga kilometrar som är en enda lång byggarbetsplats. Inget billigt bygge heller. Läste någonstans att varje km kostar 1 mrd. När jag var på biblioteket för ett halvt år sedan passade jag på att titta på detaljplanen  över Hjulstakorset vilken trafikplats ligger närmast oss.

Här kan man  studera detta gigantiska vägbygge där E-18 och E-4 skall mötas. Den nuvarande 4-vägskorsningen med trafikljus kommer bli ett minne blott  och  E-18 längs med Hjulsta- Tensta-Rinkeby kommer att bli en  liten lokalgata. Detta gigantiska vägprojektet ville jag titta närmare på och  tog därför en något längre cykeltur igår.

Aldrig tidigare har jag haft en finare cykelväg än när jag väl kom fram till bygget. Alldeles ensam utan  ens några  arbetsfordon  kunde jag trampa på  en bred och nyasfalterad vägslinga.

Innan jag klättrade upp på en  hög sten-och jordvall, pratade jag med gubben som syns på bilden och som höll på att skyffla bort något från vägen. På min fråga om när bygget skulle vara klart svarade han  slutet av oktober. Han sa dock inte vilket år. Som allt såg ut nu  kan jag inte tro att allt skulle vara klart om några månader.  Till vänser syns den nyvarande  vägen och  rakt fram  vattentornet som ett känt landmärke.

Bakom bron på denna bild syns toppen på vattentornet. Detta landmärke kommer dock att ersättas av ett helt annat. Ett verkligen spektakulärt sådant. Ännu kunde jag inte se ens antydan till det som  ska bli ”Stockholmssfären”. En gigantisk glob med solceller på ovansidan och en spegelyta på undersidan.

 Närmare detaljer på denna video.

http://svtplay.se/v/2369028/spektakular_infart_ska_byggas_vid_hjulsta

Det skall bli spännande att följa detta bygge och se det hela när det väl står  klart.

Sniglar

I helgen fick vi 50 mm välbehövligt regn. Slipper vattna och nu finns även hopp om svamp i skogen. Men med regnet kommer även sniglarna. Dom finns visserligen där hela tiden men de kommer fram efter regnet. Så fort det har slutat regna går jag ut på snigeljakt. Först är det mördarsniglarnas tur. En handfull sådana har då bitit i gräset för sista gången och har gjort det även i överförd bemärkelse.

Därefter är det de mindre sniglarnas tur. Dom med hus på ryggen. Dom har jag större problem med eftersom de är betydligt fler än mördarsniglarna. Dessutom kryper dom även på höjden.

Hur många man än tar kål på, finns det åter lika många efter nästa regn. Det finns så många kryphål i trädgården där dom kan gömma sig och lägga ägg. En mördarsnigel lägger cirka

 50-60 ägg  och den mindre snigeln kanske lika många. Inte att undra på att det kryllar av dom i trädgården. Svampen som jag  visade häromdagen  var uppäten till hälften dagen efter. Så sker även med annat  i trädgården som man  med viss möda odlat fram.

När jag skulle gå in i förrådet såg jag några svarta prickar på panelen. Vid en närmare titt såg jag att det var pyttepytte små sniglar med pyttepytte små hus.

För att få en uppfattning om hur små dom var, fotograferade jag en tillsammans med ett tändstickshuvud.  De hade  redan krupit halvvägs uppför förrådsväggen. Ett desorienterat maratonlopp för snigelungar. 

Långa och korta ben

På spaning efter småkryp och växter fick jag syn på  den här torra växten bland grästuvorna. Det som hade fångat min uppmärksamhet var  de kritvita ställen som var snustorra. Utan att egentligen veta varför, tog jag en närbild på detta. Stående format. Det var ju bara en torr gren, ingen känd växt, inget svampangrepp eller annat märkvärdigt. Bara torrt.

Macro-bilder är ofta vilseledande när man inte har några referenspunkter. Den här bilden ser därför ut som en stubbe med fnöske. När den varken föreställde något eller kunde härledas till ursprunget tänkte jag berika bilden med annat och så göra ett collage. Letade bland gamla bilder och på webben. Först in en tjej som stretchade och sedan en insekt med långa ben

Som motvikt  en annan bild  med korta ben. Såg en morgon flera av denna larv på en blombuske. Hungriga var dom också. Trots dom korta benen hade dom gladeligen förflyttat sig från gren till gren och blad till blad och glupskt  gnagt i sig allt som kom i dess väg.

Till slut blev den så mätt att den tänkte ta sig en tupplur. Rullade ihop sig och la sig tryggt i ett bladveck intill stammen.

Svamp till meloner

Tror nu bara inte att jag  kommit på en kulinarisk exklusivitet och vill här presentera ett nytt recept. (det gör andra bättre med en ny kokbok i veckan  och matlagningsprogram alla dagar i veckan i olika  TV-kanaler)

Alla ynka  5 melonfrön  i fröpåsen lyckades jag  få att gro, överleva och växa i drivbänken  och även sätta frukt. I helgen var det premiär att testa de första melonerna.

I jämförelse med melonerna som säljs tyckte jag att de hade storleken inne men var osäker på om de även var mogna. Det finns inga yttre kännetecken att avgöra detta på. Vi delade den ena på 4 bitar och kunde konstatera att  sötman nog fanns där men  att de ännu inte var tillräckligt mjuka och mogna. Den andra får ligga ett tag och hinner kanske  eftermogna. Dessutom finns det fler i drivbänken  som jag kan plocka senare på hösten. Här en av dom som har fått sällskap av  en hel koloni  med röksvamp.

Någon osynlig gastronom försöker  tydligen pracka på mig  även andra  kombinationer av frukt med svamp. Bland jordgubbsplantorna  kom det upp ett par vita, höga svampar på skaft.

Inte helt olikt stolt fjällskivling. Men eftersom sniglarna gnagt bort det mesta fick jag aldrig se den fullt utvecklade svampen.. Däremot  växte ängschampinjonerna på allmänningen även detta år.

När det gäller meloner hade jag tidigare berättat om hur man enkelt kan få tag i  frön utan att behöva  köpa dyra fröpåsar. Jag gjorde  då experimentet (exkrement som mina barn sa när dom var små) att  driva upp 4 frön i en kruka. Bara på kul fortsätter jag med  ”experimentet” för att se hur de vidareutvecklas under olika betingelser.

Dom hinner ju inte att växa ikapp den riktiga odlingen. Jag vill bara se vilken planta som  klarar sig längst.

Den gamla tippen

När jag förra veckan gjorde en liten samhällsinsats och sorterade sopor vid vår återvinningscentral, passade jag på att ta några bilder. Dels blev det bilderna från  inlägget i förgår  och från en okänd växt dessförinnan. Det skulle dock bli ytterligare några bilder när det dök upp några nya  och helt oväntade motiv. Den moderna sorteriangsanläggningen med alla dess containrar  hade byggts intill den  ursprungliga gamla soptippen. Den var nu övertäckt sedan  länge och tjänstgjorde delvis som uppläggningsplats  för gatsten, tomma sandlådor, dräneringsrör och annat. Resten var övervuxet av allehanda ogräs. Av det ovanligare slaget hittade jag denna blomma.

Blomman från denna buske kände jag igen från Gotland och blev förvånad över att hitta den i våra trakter. Det är en cikoria  eller vägvårdan. På Gotland kallas den även  för horpiska. Så nämnde  jag den felaktigt i ett tidigare inlägg när jag visade en bild på blåeld. Cikorian odlades tidigare i södra Sverige och användes som kaffesurrogat (roten) eller bladen som sallad. Är dessutom en medicinalväxt  mot gikt. Kanske var plantan jag hittade nu  på den gamla nerlagda soptip en  relik från denna tid.

Jag stegade upp mot toppen av den höga kullen och stannade förvånad  vid kanten där tippen åter sluttade ner mot ett skogsbryn. Överallt stod  gula solrosor i full blom. Inte lika höga som jag sett på fälten i Bulgarien men likväl med stora korgar fyllda med halvmogna solrosfrön.

Fisar

Egentligen är dessa insekter sköldlöss vad jag hört. Men vi har alltid sagt bärfis  om dom eftersom dom ger ifrån sig något när man rör vid dom och som luktar som namnet säger. Händer ofta när man plockar blåbär. Man ser dom inte när dom sitter på bladen på blåbärsbuskarna. Eller på andra gröna blad. Höll på att missa den här som satt på ett grönt blad från en stockros.

Tog ytterligare en bild ur en annan vinkel. Ser ut som om han skulle kunna  trilla ifall han tar ytterligare ett steg framåt. En liten bit därifrån  på en annan stockros som blommat ut satt ytterligare en fis. Den var dock bara hälften så stor och hade en svart teckning på ryggen. På själva skölden  fanns en streckkod som bara sköldlöss kan tolka.

Dessa bilder har jag tagit i trädgården. Men på min senaste promenad hittade jag ytterligare en fin med en annan steckkod. Den var  brunaktig och utmed kanterna fanns  ljusa runda prickar.

Hur illa dom än kan lukta tycker  jag  dessa insekter är ganska näpna med sina små pliriga ögon

Den hemlöse

När jag hade pratat en stund med morföräldrarna till några barn som höll på att mata hästarna med gräs, (läddra tillbaka några da´r) gick jag vidare för att ”ladda upp” med nya bilder.  Framme vid en lada tvekade jag om jag skulle gå bort mot gården eller  gå bort mot sjön. En man med vildvuxet skägg som  jag sett komma ut från ladan  tidigare kom fram till mig och upplyste mig om vad som fanns om man gick den ena eller andra vägen. Han hade sett min tvekan som han tydde på viss vilsenhet. Jag upplyste honom dock om att jag var hemmastadd i dessa trakter sedan 50-talet. Detta blev upptakten till  över en timmes långt samtal om allehanda saker och någon fotografering blev det inte tal om.

Hans ovårdade yttre skulle ha kunnat skrämma  vilka barn som helst. Även dom jag  stött på innan trots morföräldrarnas närvaro. Långt tovigt skägg och hår,  mörka solglasögon och färgstänkta kläder. En riktig lodare som man föreställer sig.

Men skenet bedrar. Under samtalets gång kom jag underfund med att  mannen utan namn (vi utbytte aldrig några formaliteter) var  väldig kunnig  om djur och natur i en omkrets på   flera mil bort. Inte att undra på när jag fick veta att han var hemlös sedan länge och  bodde i tält på andra sidan sjön. När man lever så nära  inpå naturen  ser och hör man allt  som händer runt omkring. Det var inte länge sedan han hade sett  en varg. Han var nog  den ende som  hade sett denna varg som  kanske var på vandring och inte vistades länge i området. Ingen rapportering i media i alla fall vad jag kan minnas. Inte heller visste jag att det fanns lo i våra skogar. Och älg några km längre bort. Rådjur och harar  som får ens hjärta att slå några extra slag när man får syn på dom, var vardagsmat  för  den hemlöse som sov i tält och lagade sin mat  i skymningen ute vid sjön. Han hade liksom jag inte mycket till övers för alla fågelskådare som brukar vistas kring sjön. Ändå  kände han till en mängd olika fågelarter och pekade då och då upp mot skyn när han såg den eller den fågeln fladdra förbi. Långt borta på andra sidan sjön  finns ett fågeltorn som jag nätt kunde skönja. Han såg dock människor där  som om han hade ett kikarsikte. Inte så konstigt då att med denna syn kunna upptäcka alla djuren runtom i skogarna eller på sjön. På tal om fåglar berättade jag att  jag bland mer ovanliga fåglar sett göken en gång här intill. Då blev han nästan förbannad. Den fågeln gillade han inte. ”När man sover som bäst i tältet kommer den rackar´n och sätter igång med sitt kuckoande. Det går inte heller att skrämma iväg den. Den sätter sig bara i närmaste träd bredvid och börjar  gala igen. Ingen idé  att somna om”. Han hade en otrolig  lokalkännedom och visste var och vilka djur som rörde sig  inom ett stort område. Tror att  kommunens viltvårdare inte vet ens hälften. Varför anställer man inte en sådan kille? Hans kunskaper borde väl kunna komma till bättre nytta än det tillfälliga målarjobb han höll på med denna dag.

 Fast  inte just då. Antagligen hade han ingen lust längre att jobba. Han var sin  ”egen stämpelklocka” som han uttryckte saken. Höll reda på sina timmar och redovisade dom sanningsenligt.

Vi pratade om  hangarer, försvaret, invandrare, hur det var här på 60-talet och olika ställen som han bott på i sta´n. Men inget om vaför han hamnat i ett litet tält på andra sidan sjön. Om jag hade frågat  hade jag förmodligen fått höra  någon variant av de flesta hemlösas livsöden. Men utan denna vetskap gjorde han ändå ett starkt intryck på mig. Att klara av tillvaron på detta sätt men ändå  vara nöjd och glad. Åtminstone till det yttre. En tillvaro som  man själv inte  ens kommer i närheten av vid en tältsemester på en  campingplats.

Storskalig kompostering

Intill vår inhägnade återvinningscentral  har man gjort i ordning ett område  vid sidan om där man kan lämna trädgårdsavfall.

Där hamnar allt  från löv till hela barrträd  från villaägarna samt även komposterbart från kommunens egna planteringar.

Det kan bli meterhöga berg  med grenar och grövre trädstammar. Tidigare har jag sett och hört  - gissa om det låter! – en tuggande maskin som malde allt till flis. Den har jag inte sett på flera år varför jag antar att man gör detta någon annanstans. Likaså har även  högarna med halvkomposterat  material och  den färdiga komposten försvunnit från området. Kanske går allt till förbränning numera vilket  verkar vara vettigare. Själv komposterar jag aldrig delar av barrväxter p.g. av kådan.  Däremot är det här trädgårdsavfallet prima material att kompostera.

Den här fallfrukten måste ha kommit från villaägarna. Lägenhetsinnehavare odlar inga äppelträd på balkongen. Men varför har man då inte en liten kompostlåda på tomten där man kan lägga  alla halvruttna äpplen? Många såg dessutom ut att vara helt felfria och  därmed användbara. Men det ska förståss köpas  långväga och besprutade  ”Red Delicious” från Kalifornien.

I full balans

I går hittade jag denna växt bland en massa  bråten. Den stod bredvid en betongblock vilket gav en neutral grå bakgrund åt bilden.

Blommorna på den svängda stjälken hänger i  full balans och  även bilden kunde sedan beskäras så att det blev balans i den. Kunde dock gärna ha varit lite större brillians på den utslagna blomman.

Växten får här vara anomym tills vidare. Hittade inget liknande på webben eller i någon bok.

Alldeles intill fanns en större planta av denna växt som  hade satt små gröna frukter. I överkant av bilden syns även en blomma

Ser ut som små gröna tomater och ännu fler  röda som rendan hunnit  mogna  och som fanns längre ner mot marken.

Fästena verkar  nästan ha sugit sig fast på frukterna och gjort små tryckmärken so man kan se om man klickar på bilden